Tankar i vårsolen

Talgoxarna sjunger, snön smälter och skapar jättelika vattensamlingar, solen skiner och dom första måsarna sjunger in våren.
Måsarna ja, lika skönt det är att höra deras första skränande andetag på våren, lika illa låter deras sång om bara några månader. Men nu, nu njuter jag av att både höra och se dom.
Igår kom också en grupp tranor sträckandes över mig när jag tog en promenad på eftermiddagen.
I backspegeln syns vintern allt mera avlägsen. Fortfarande kan den springa ikapp och skapa lite oreda, men bara för en kort stund. Nu är tiden emot den, och jag bara älskar tiden just nu.
Men isarna kämpar fortfarande tappert emot. Isläget här i Roslagen har i vinter varit bra, med tjocka fina isar som varierat naturligtvis i tjocklek, men dom sjöar jag har hört om har legat mellan 40-55cm.
I havet har det dock inte varit någon is att tala om, så när som inomskärs då, där det också legat ganska tjocka isar. Och det är ju där som båten skall i.

För mig är det jourvecka just nu. Men planer inför helgen finns ändå.
Avståndet till jobbet får styra, och att det finns mobiltäckning i området.
Stämmer bara dom parametrarna så kan det komma en fiskerapport på lördageftermiddag.

Sportfiskemässan den 27-29 Mars, tänker jag besöka min jourlediga fredag den 27;e
Och samtidig åker jag in till Christian på Sundbybergs Sportfiske och prövar ut mina nya vadarkängor, Simms Rivershed.

Dom tystade fallens fundering.Har inte kunnat släppa dom där funderingarna jag haft den senaste tiden på detta med den miljövänliga vattenkraftselen.
Ni som följer med och läser lite då och då kanske läste mitt korta inlägg om Storbodströmmen i Jämtland och vilka drömmar som fanns kring den.
Jag satt en kväll och "surfade" runt på nätet, letade efter tystade strömmar, insomnade vattendrag.
Det är egentligen otäckt vad otroligt mycket vatten som våra förfäder förstört i megawattjakten.
Jag vet själv vad jag gick och tänkte när jag för många år sen åkte vägen från Håckrendammen och ner mot Sällsjö.
Jag stannade på ett ställe och gick ner till den slybevuxna föredetta strömfåran, någon enstaka vindil gjorde allt för att skapa ljud i den öde och tysta dalgången.
Enligt en gammal karta låg här en ström, med bakvatten, fåror och nackar. Enligt samma gammal karta så har här vattnets kastat sig ner för kala klippor och stockar för att i nästa stund bli helt lugnt och stilla.
Vad är det jag har gått miste om?
Vad är det som mina förfäder, dom som byggde välfärden, har tagit ifrån mig i megawattjakten?
Vad hände egentligen under mitten av 1900 talet när dom flesta älvar och strömmar vi har i detta land belades med byggtillåtelse?
Se till exempel på nordens Niagara, stora sjöfallet.
Med början 1919 och fyra till fem år framåt i tiden byggdes Suorvadammen som fortfarande är Sveriges största vattenkraftsmagasin. Efter att vid flera tillfällen fortsatt utbyggnaden återstår nu bara 7% av det forna fallet.
7 procent!!
Är det vad som ansågs vara lämpligt att spara för framtida generationer?

En befogad fråga, även om jag också hyser en viss respekt för kärnkraften, borde väl ändå vara.
*Vad är den sammanslagna miljöpåverkan av all svensk kärnkraft mot vattenkraften??
*Vilken av metoderna har haft störst påverkan på våran miljö?
*Vilken av metoderna har haft störst påverkan på människorna som är boende i dess områden?
*Och var finns den stora utredningen, av oberoende utredare, som kan fastslå att vattenkraften skulle vara miljövänlig elektricitet?
Mät dessa frågor både i nuläge men också sett över tid.

Finns många ironiskt kul saker med den miljöriktiga vattenkraften.
Till exempel, vi stänger naturliga vandringsvägar för den havsvandrande fisken.
Sen hjälper vi dom över hindren med håvar och andra mer eller mindre fantastiska metoder, för att sen sitta och se på när laxens smolt tuggas sönder i turbinerna på väg tillbaka ut i havet.
Hur många generationers laxsmolt tar det tro, innan dom lärt sig räkna varven på turbinerna och sikta rätt?
Är det så evolutionen skall utformas?

Därmed säger jag inte att det arbetet som läggs ner på den typen av fiskevård är bortkastat, nej tvärtom. Jag menar bara att fisken och alla dom som ideellt arbetar med detta kan behöva lite hjälp från "jättarna" ,bolagen som står som ägare till betongen och turbinerna, att skapa bättre förutsättningar för fisken att kunna ta sig både upp och ner för egen maskin.

Jag kan tänka mig vilken känsla som skulle infunnit sig i min kropp och själ om jag blivit tvungen att bevittna det hela på plats.
Sett på när det sista vattnet drog sig undan och lämnade kvar gropar fyllda med kallt och klart strömvatten.
Varit på plats när Avestaforsensbrus tystnade.
Stått på stranden och sett när Håckrendammen fylldes upp och för alltid tystade forsens ekande sång genom skogslandskapet.
Hans Lidman var på plats, han skrev om det i texter som "Ett Vatten Dör", "Kraftverksdammen" , "Sista Öringen"
Det går att läsa sig till hans vemod i texten.
Måste ha varit som att se sin livskamrat sakta tyna bort.

-=Vårtankar=-