Translate

torsdag 7 juli 2011

Personligt rekord i Idsjöströmmens vatten

Jag gör som jag gjorde förra året, rapporterar resan i två delar. Och först ut är dagarna i Idsjöströmmen.

Man kan lugnt säga att värmen hade kommit till Gimdalen när vi klev ur bilen på tisdagkvällen.
Halv tio och termometern visade på hela 26 grader. När väl tälten stod uppslagna så satte vi oss vid ett av borden intill vindskyddet och intog en liten sallad och ett glas vin. Det dröjde inte länge förrän den första fiskaren anslöt, och sen var snacket igång.
Skådespelet med allehanda kläckande sländor lockade oss upp på bron över ån och där hamnade vi i samspråk med Leif Milling och Mikael Larsson, som inte bara pratade sländor och vakande harr utan också berättade lite om den kommande kulturveckan i Gimdalen där de båda herrarna bland annat skall hålla lite dagskurser i fotografering.
Kvällen blev sen och det var dags att krypa in i tältet. 
Morgonen blev tidig inte bara pågrund utav suget efter fiske utan också för att solen skrämde oss ur tältet redan strax efter sex.
Det bar emot att dra på sig underställ och vadare i värmen men strax efter nio gjorde vi de första kasten för året i strömmarna. Vi fiskade oss ner genom sträckan och fick alla kontakt med harrarna. Fisk runt 25-35 cm verkade det finnas otroliga mängder av, men några lite finare återutsattes innan vi efter bara tre och en halv timmes fiske bröt och tog en fika vid vindskyddet. Värmen var nu på topp och biltermometern visade nästan 29 grader. Fika blev lunch, som blev vila som blev middag innan vi senare på kvällen åter drog på oss vadarna för lite kvällsfiske.
Visserligen är strömmen full av harr men ingen av oss har siktet inställt på "mest harr vinner" efter våra dagar där. Vi fiskar med betoning på avkopplingen, rekreationen och den totala upplevelsen.
Bara stt sitta med en kopp kaffe i handen och höra strömmen tala till en och se den variation och kanske främst den mängd sländor som finns är också det ett sätt att fiska. Strömmen behöver sin vila lika mycket som vi, och att vada hålor och bakvatten sönder och samman är inte vårt sätt att fiska.
Låt harren istället få tryggheten att komma upp från håligheter och gropar och ta den sedan på en torrfluga nära land och med alla dina sinnen till hjälp.

Blidö-Matte kröker rygg vid Jönsholmen

Granaten drillar precis utanför middagsbordet.

Kvällfisket var lite avvaktande från harrens sida och inte heller blev det den kläckning vi hade hoppats på men vi krokade alla fisk och kunde ändå räkna in ett antal fiskar kring och strax över 45cm när vi kröp in i tältet igen.
Torsdag, återigen samma väckarklocka, solen, en lång inandning efter luft som inte fanns kvar i tältet och sedan ut. Värmen var om än ännu mer påtaglig denna morgon och de första svettdropparna kom redan när sockor, underställ och vadare åkte på.
Jag som bara gör mitt andra år i strömmarna passar verkligen på i solljuset att vada runt i strömmarna för att hitta grund och åsar att gå på för att inte störa fisket sedan i kvällsljuset.
Vid Jönsholmen hittar jag en hölja där harren står och jag får en trippel som jag sent skall glömma.
Inom loppet av 20 minuter får jag två harrar och en öring kring, alla strax över 50cm att ta min torrfluga, lägg därtill några harrar kring 35-45 cm och ni förstår att jag inte annat kan än att sjunka ner på en sten i strömmen, fira med att klunka ur min vatten flaska och njuta stunden.
Fluganberg som står ett femtital meter nedströms mig sträcker också han armarna i vändret och signalerar fisk kring 50 strecket. 
Kameran låg tryggt i ryggsäcken men jag fick ändå tillslut fram den och kunde fånga en 45;a i sin kamp.
Det här skulle bli dagen då jag tillslut bestämde mig för att jag måste inhandla en liten kamera i bröst-ficke-modell, gärna vattentät. Men jag kommer mer till det senare.
När solen stod som högst så fanns ingen annan återvändo än att bryta fisket, hänga upp vadarna och sedan bege sig bort till badplatsen i Idsjön för att slöa bort några timmar.

En 45;a gör luftsprång.

Fluganberg in action.

Idsjöns badplats, en välkommen svalka.

Vi beslöt oss för att pröva lite eftermiddagsfiske och skjuta på middagen till senare efter vår stund vid badet. Men lika bra som fisket var på förmiddagen, lite segt var det nu. De enda som fortsatt hade rikitigt bra fiske var våra franska fiskevänner som körde stenhårt på tjecknymffiske. Utvadade till högt upp på bröstkorgen nötte dom av grop efter grop och stod allt som oftast med böjda spön. En av dom drog en harr på 56 cm strax nedanför vägbron.
Nu med risk för att ge mig in i en debatt så vill jag ändå få säga min mening om den här typen av fiske.
Effektivt är det, och fisk får man och att som torrflugefiskare komma efter in i gropar och höljor är inte det man vill. Den fisk som inte har huggit på de tunga nymferna har med all säkerhet rört sig ut i strömmen och tagit tillflykt till en mer undanskymd tillvaro.
Förra året hade vi riktigt fint fiske strandnära även mitt på dagen, i år var dom platserna tomma på fisk.
Att tjecknymffisket har slagit som det gjort förstår jag, och det är ett led i utvecklingen, men på en begränsad strömsträcka som ändå Idsjöströmmen är så kan det vara till strömmens nackdel att under flera dagar vada så djupt som nu skedde.
Först på kvällarna kom fisken tillbaka in mot det grundare områdena och visade sig vakvillig igen.
Vi var flera som hade åsikter och tankar kring detta, men alla var ense om att alla har rätt till strömmen men att, om detta vinner större mark, begränsa eller kanske avdela vissa delar av strömmen för detta fiske.
Fick också äntligen träff på Lars-Åke och en liten pratstund på hans farstukvist. Han berättade om hans nya filmprojket som följer i Frank Sawyers fotspår och som han dagen efter skulle åka iväg och fortsätta inspelningarn med.

Blidö-Matte vadar fram längs åsen kring Jönsholmen.

Flug-Lina.

Tjecknymffiskare in action.

Insektslära med Fluganberg.

En flugfiskares våta dröm.

Dag blev till kväll och nu hade jag även fått byta spö, då toppen på min klass femma;a vikt sig.
Inget kul alls och jag måste säga att jag var lite avslagen, tänkte faktiskt inte fiska alls utan hoppa in i bilen, ta kameran och åka ned till Idsjöns strand och fotografera istället.
Vi åt en god middag, gjorde vår vanliga promenad upp på bron för att titta på sländor och vakande fisk.
När dom andra tillslut började dra på sig vadarna så ändrade jag mig, tog fram klass sexan;an och snörde på mig vadarkängorna.
Ett beslut jag sent skall ångra. Men beslutet att lämna kameran kvar vid tältet kommer dock att leva kvar lång tid framöver.
Jag tog sikte på vindskyddet vid Bäverhyddan satte mig tillrätta på den lilla holmen utanför för att vänta in kvällens första vak. Blidö-Matte gick nedströms på samma sida och Fluganberg och Granaten intog den andra sidan strax uppströms mig.
Fiskade höljan nedanför mig och fick kroka av några mindre harrar innan jag åter intog grästuvan och övergick till span efter tyngre vak igen.
Ett tungt vak bryter vattenspegeln strax ovan nacken och jag smyger ut på knädjupt vatten 5-10 meter snett uppströms. Mullbänken, eller som den också kallas Hjorthårspuppan sveper lätt draggandes över platsen utan att det händer någonting, byten vinkel och vadar nedströms någon meter och nu flyter flugan fint, lägger ett kast ingenting, lägger två, tre kast ingenting händer men på det fjärde kastet gör fisken ett head and tail vak tar min fluga  och jag lyfter till mothugg.
Känns först inte så stor, utan går mest och trycker i gropen framför nacken. Det är först när jag får in honom på det lite grundare vattnet som den först rusningen kommer med sedvanligt hopp som avslut.
Fisken är stor, mycket stor.
Med ens är pulsen högre och andningen kortare och snabbare.
Nästa rusning tvingar mig att följa honom nedströms över hala stenar, han stannar i nästa grop åter trygg när han får mer vatten under buken.
Jag kommer ikapp, kan veva in lite lina, håller honom en stund innan jag åter sätter lite press.
Samma resa igen, grundare vatten gör honom otrygg och vi ger oss av tillsammans nedströms till nästa grop. Här är strömmen lite lugnare men också lite djupare in mot land och efter ytterligare en stund kan jag ta några kliv nedanför honom och sedan leda in honom i håven.
Det är en riktigt stor harr. Inget måttband och våg finns i packningen, och som jag sa tidigare ingen kamera. Mina fiskevänner har alla följt kampen och också dom sett att fisken är stor.
Jag använder håven som mått och kan se att det kanske börjar handla om en tangering av mitt personliga rekord på harr, som tidigare låg på 58,5cm.
Djupt stålgrå i färgen, en fena som sträcker sig en bit bakom fettfenan och som i kvällsolen spelar ut hela färgskalan med överton av purpur. För att lyfta honom ur håven krävs tvåhandgrepp över den grova kroppen. Det är kanske mitt livs fisk och då min tidigare topp låg strax under 2 kilo och var mycket mera långsmal så måste detta vara en fisk en liten bit över två kilo så grov som han är.
Vi är båda ordentligt utmattade efter kampen, men än får inte jag vila. Harren skall tillbaka och vi blir stående en lång stund tillsammans innan jag vågar släppa honom i trygg vetskap om att han kommer att klara sig. När han lämnar den grunda botten och så vackert som bara en harr kan, hissar segel ut mot tryggheten igen så lyfter jag på kepsen och sjunker ihop på stranden.
En av alla dessa trevliga fiskare man stöter på var Johnny som stått uppströms mig och också han hade följt kampen kom nu ner med sin håv med centimetermått märkt i skafftet.
Vi la håvar ovanpå varandra och det var bara att konstatera att personliga rekordet var i fara.
(Dagen efter kontrollmätte vi med måttband och insåg att harren var 61cm lång)
Johnny bannade sig själv att han inte kommit ner tidigare, för i hans väst fanns nämnligen en kamera fäst, men men så är fallet och jag kommer för alltid att minnas harren som jag aldrig fick något kort på.
Nytt personligt rekord på 61cm och strax över två kilo tung. Det tog elva år att slå och nu är frågan om jag någonsin kommer att få något liknande igen. Frågan är också, måste jag verkligen slå det?
Jag frös lite och skakade faktiskt lite i händerna, Harrfrossa!
Vi blev stående och prata en lång stund ute i ån Johnny och jag innan jag packade ihop mina saker och gick upp mot tältet. Det vakade nu ordentligt ute i ån, och Fluganberg och Granaten fick ett riktigt bra nattfiske med många fina fiskar krokade. Själv sjönk jag ner i soffan vid tältet efter att ha tänt en eld. Hällde upp en liten whisky och bara njöt, upplevelsen skulle inte bli större av att jag krokade fler fiskar, jag hade fått min fisk och satt nu totalt avslappnad och försjunken i mina egna tankar vid strömmens strand.
Rösten från en retsam liten djävul på min högra axel hördes dock sjunga retsamma ramsor om den kvarglömda kameran.
Sista dagens fiske startade i lätt regn och mycket svalare än dom dryga 29 grader vi haft de andra dagarna. Och det tog fram till nattsländorna kläckte på sena timmarna innan fisken kom igång ordentligt.
Fluganberg och jag hade fint fiske ända uppe vid vägbron och mängder med harr kring 35-45cm krokades av. Jennifer var ner tidigare på kvällen för att grattulera och höra om den fina harren kvällen innan.
Nu väntade en natt till i tältet innan det var dags att fara vidare upp till Ottsjö och en omställning till Öringfiske.
Jag lämnade Gimdalen och Idsjöströmmen med ett brutet spö, en krackelerad lina och trasig vadarstav dock fanns där ett brett leende över mina läppar.

Rapporten från Ottsjö kommer i nästa inlägg

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

1 kommentar:

Lunkan sa...

Låter dyrt det där, nyttspö, ny lina och ny kamera :-)
Kan dock skarpt rekommendera en vattentät kompakt. Är inne på min andra, Pentax W90 nu och den är alltid med.
Panasonic har oxå en mycket fin sakt när det gäller vattentätt.

Spö och lina kan du låna av mig när du kommer nästa gång :-)
Vi ses senare i sommar broder och stort grattis.