Trålar längs förbudszonen

Funderar lite kring detta med skyddsvärt eller inte!!

Gotland, ett föredöme när det gäller vården av en resurs, som i hanteringen kring havsöringen lek och hur och på vilket sätt den får fiskas.
Generellt kan man till exempel se att de likväl som på västkusten har fiskeförbud från 1 oktober till sista december, hos oss är det tillåtet året om bortsett från små enskilda plaster som anses extra skyddsvärda.
De har också ett högre minimimått på fångad fisk som i havsöringens fall ligger på 50cm, vilket är samma på västkusten. Hos oss, Stockholms skärgård nord 60°, gäller endast 40cm.
Grundtanken med hela projektet kring havsöringen på Gotland är att ingen odlad fisk skall sättas ut, får man år med dåliga förutsättningar för lek så reglerar man istället uttaget av fångad fisk i havet.
Gotland reproduktions områden är små bäckar, ändå räknar man med att siffran på reproducerade havsöringsyngel ligger kring 1 miljon (källa programmet Fiske – lite djupare)
Ser man sedan på resultatet kring havsöringsfisket på Gotland så förstår man att de lyckats med någonting som ingen annan lyckats med i landet.

Om vi då istället tittar på den region som jag tillhör, Stockholms Skärgård och jag fiskar både norr och söder om 60° breddgraden.
Jag har först och främst två minimått att ta hänsyn till 50 cm söder om 60° breddgraden och 40 cm norr om.
Vilket jag naturligtvis ifrågasätter varför. Det bör ju naturligtvis vara 50 cm som gäller längs hela vår kust, från norr till söder.
Längs Väddökusten finns en liten bäck, Tullviksbäcken. I storleksordningen som en av alla dessa vattendrag man har på Gotland. Länsstyrelsen Stockholmslän anser denna bäck som särskilt skyddsvärd, så pass skyddsvärd att man till och med skapat ett naturreservat i bäcken nedre del.
Det står att läsa en del om deras planer i Fiskevårdplanen 2007-2010 (Rapport 2007:5) Länk hittar ni här.
På Gotland är det generellt en förbudszon kring mynningarna ut i havet på 1000m, kring vår enda naturliga havsöringsbäck i norra Roslagen gäller 500m.
Det finns en hel del bra förslag i Länsstyrelsens rapport som visar på vad som bör göras för att säkra bäcken fortlevnad och därmed säkra havsöringens lek men också skydda ytterligare en unik fiskart i bäcken nämligen nejonöga.

Men, vad händer nu precis utanför den här förbudszonen då, 500 meter norr och söder om mynningen ut i havet?
Ja här blir det ännu konstigare, för i vikarna som är i direkt anslutning till förbudszonen fiskar boende i området efter öring och det på ett mycket udda sätt har jag fått beskrivit för mig.
Man trålar viken!!
Det går till på följande sätt, nät kopplas ihop i flera längder för att kunna täcka hela viken, sedan ”trålar man” kör med båtar i varje ende på näten, in mot land, drar nät utifrån och in mot land, samtidigt som de slår i vatten för att på så sätt skrämma fisken in i nätet eller mot land där den sedan lätt kan fångas.
Och det är inte slut med denna galenskap, detta görs på ett vatten där reglerna för nätfiske är ganska tydliga om hur och på vilket sätt man får lägga nät och vilken storlek på maska man får ha osv.
Dessutom så görs det också med förevändningen att man är vattenägare och därför har rätten att göra detta.
Nu stämmer då inte heller detta så särskilt bra, för visst, enligt lantmäteriet så har man fiskerätt till 2,5% övriga delar ägs av andra personer och kanske konstigast av allt, dryga 13 % ägs nämligen av en samfällighet som naturvårdverket deläger.
Det är alltså så, att några enstaka ”kaggefiskare” rovfiskar en vik precis intill mynningen för en särskilt skyddsvärd resurs och detta på ett ur sportfiskesynpunkt totalt vidrigt sätt men också helt regelvidrigt.
Lägger vi därtill att fisk med all säkerhet går in i dessa vikar på sin väg upp i bäcken för lek eller står och äter upp sig efter lek och borde då stå under ett större skydd än så här.

Ni som följer min sida och säkert också läst om det arbete vi gör och försöker göra kring Skeboån och dess havsöringar där man längre tillbaka gjort små insatser kring biotopvården men utsättningen av fisk har varit stor. Vårt arbete bygger på att man istället skall göra större insatser kring biotopvården för att få lyckad reproduktion på den fisk som går upp i ån och därmed kanske kunna minska mängden med utsättning av fisk för att i ett längre perspektiv kanske till och med kunna upphöra med detta.
Vi tittar mycket på hur man sedan skall kunna skydda fiskens in och ut vandring i ån och säkerställa vandringsvägarna.
En vandringsväg som under flera år varit stängd men som nu genom vår försorg och det faktum att vi i vårt arbete väckt andra att reagera nu i alla fall hålls öppen vissa stunder.

Vi har fått igång ett samarbete kring detta med Stockholms Idrottsförvaltning och vår insats bygger helt och hållet på lokalt engagemang. Alltså det som man från Naturvårdverket och Länsstyrelsen ser som en förutsättning för den här typen av arbete. Vi har också givit en öppning för att finnas till hands och hjälpa till kring tex Tullviksbäcken, men också kring ytterligare vatten i vår region, Tulkaströmmen, Järsöån bland annat.
Det är viktigt att klargöra en sak, vi vill skapa de bästa förutsättningar för lekande fisk så att den egna reproduktionen säkras och därmed skulle man kunna skära ner på isättningen av odlad fisk.
Vi kan inte bygga allt fiske efter våra öringar och laxar på utsättning av odlad fisk.
Grundtanken för den här typen av vattenvård måste ju ändå vara att skydda resursen, alltså vattnet och fisken på ett sådant sätt att fisket i skärgården blir allt bättre, alltså samma idé som man har på Gotland.
Och ska man vara helt ärlig, så har gensvaret varit ganska svalt på många håll.
Och sämst måste jag tyvärr säga att responsen har varit från vår egen kommun men också från andra som fått frågan från oss, som har fått tydliga frågor på hur vi skall kunna samverka kring detta.
Nu ligger ytterligare ett mail klart för att skickas och denna gång kommer det att gå till kommunens ordförande Kjell Jansson (M) som jag hoppas kommer att svara på våra frågor.
Den respons vi har fått är från Stockholms Idrottsförvaltning men också från många företag, föreningar och privatpersoner på lokal nivå som likt oss ser en möjlighet till ytterligare någonting som bland annat kan locka folk till orten/området.

Att jag tar upp detta totala missbruk i och kring Tullviksbäcken i sammanhanget är för att det ser ut så här på många ställen. Tidigare arbete i och kring Skeboån tex så var det en lokal fiskevårdsförening som var med i arbetet, samma personer fick då en ganska bra uppfattning om när öringen vandrade in mot ån via Edeboviken och lade följaktligen sina nät längs stränderna i viken och fångade fin öring. Det får inte vara så kortsiktiga mål och absolut inte något självändamål för några få för att ge sig in i den här typen av arbete. Man måste se saker och ting mycket klarare och i ett längre perspektiv och naturligtvis fråga sig, för vilka gör vi det här arbetet?
Vi har ställt oss den frågan i det vi gör och försöker få till i och kring Skeboån, och svaret är väldigt enkelt, vi gör det för fisken och för vattnets skull.
Man naturligtvis så ser vi potentialen i det arbete vi gör på längre sikt också och där kommer fisket in, dock inte med egenhändigt tillverkade trålar för att fylla frysen med fisk som inte ens är godkänd att fångas, utan på ett stärkt sportfiske utmed vår kust som i sin tur föder långt många fler på en mängd olika plan exempelvis inom Sveriges snabbast växande och största industri, turismen.
Det är inte fult att tänka pengar kring en resurs, men att ”skörda tomaten innan den blivit röd ger bara en bitter eftersmak”.
Låt den bli stor, röd och fin och skörda den när smaken är som bäst.

Jag tog också kontakt med den nya myndigheten Hav och Vatten i några av dessa frågor.
Jag fick ett svar från Martin Rydgren som löd:

Fredningstiderna för lax- och havsöring inom kustvattenområdena längs svenska kusten är följande:
16 augusti - 9 maj, Svinesund och Idefjorden,
1 oktober - 31 mars, Skagerrak och Kattegatt utom Svinesund och Idefjorden,
15 september - 31 december, mellan Kullens fyr och Torhamns udde,
1 oktober - 31 december, kustvattenområdet inom den del av Östersjöns delområde 30 som ligger inom Nordmalingskommun och inom delområde 31.
Minimimåttet varierar också längs kusten och är mellan 40 cm och 50 cm.

Vad detta beror på är inte helt enkelt att svara på men bl.a. är det ett resultat av tradition. Tidigare reglerades stora delar av fisket i ett antal s.k. länsfiskestadgor som utfärdades av respektive länsstyrelse. Fiskebestämmelserna var då betydligt mindre enhetliga än idag. I samband med införandet av den nya fiskelagen och den nya fiskeförordningen 1994 upphörde länsstyrelsernas befogenheter att meddela föreskrifter för fisket. Samtidigt minskades antalet författningar och Fiskeriverket ensamt bemyndigades att utfärda föreskrifter för fiskets bedrivande. De gamla länsfiskestadgorna slogs samman och omarbetades och infördes i Fiskeriverkets författningssamling. Avsikten var att åstadkomma ett regelverk med färre och enklare fiskebestämmelser. Huruvida man lyckats fullt ut kan kanske diskuteras men bestämmelserna är i alla fall idag avsevärt mer enhetliga och spridda i ett mindre antal författningar än tidigare. En del olikheter mellan kuststräckorna kan alltså förklaras av att fisket av tradition reglerats på olika sätt.

Vad gäller skillnaderna i hur fisket efter havsöring regleras på väst- respektive östkusten kan man konstatera att bestånden på västkusten är i bättre skick än de på sydkusten. Bestånden blir sedan allt sämre ju längre norrut i Östersjön man kommer. Fiskeriverket har därför prioriterat en översyn av fiskebestämmelserna i norra Östersjön. Fiskeriverket införde därför för ett tag sedan bl.a. nätfiskeförbud på grundare vatten än tre meter i Bottenviken under delar av året. Översynen, som numera görs av Hav, behandlar för närvarande fisket i älvarna och avsikten är att därefter fortsätta söderut.
Bevakningen sköts av Kustbevakningen och av länsstyrelsernas förordnade tillsynsmän.

Detta sammanfattar ganska väl läget för havsöringen i vår del av landet.
Så om nu jag fick fria händer i regelpärmen så skulle de med all säkerhet se ut på följande sätt.
Och detta gäller nu ostkusten.

1. Inför fiskeförbud 15 september till 31 december för allt kustfiske efter öring.
2. Nätfiskeförbud grundare än tre meter.
3. Totalt fredat 1000meter från mynning av lekområde.
4. Höj minimimåttet till att gälla 50cm längs hela vår kust.

Jag själv blöter gärna båda fluga och drag under hösten efter öring, men avstår gärna detta till förmån för öringen.
Lägg därtill att man både från Länsstyrelse och Naturvårdverk skall uppmuntra lokalt engagemang och satsa på att utbilda i frågor som kontroll, vattenvård och dylikt detta för att sprida kunskapen man sitter på men också för att bredda medvetandet och därmed arbetet kring våra vattendrag.
Fisket längs vår del av kusten har blivit sämre och fiskens medelvikt har sjunkit drastiskt den senaste 10 års period detta naturligtvis i takt med att fisketrycket har ökat från sportfiskare och från nätfiskare.
Förr pratades det om att lägga siknät när första snön föll idag är det lika många som fiskar riktat med nät efter öring.
I vår del av landet, Roslagensskärgård, norr om 60° breddgraden finns idag en handfull vattendrag som har utmärkts som öringvatten. Några av dessa 4-5 vattendrag är också i sådant dåligt skick att endast enstaka öringen som vänder tillbaka för lek, kan genomföra den.
Vi sitter bokstavligt talat och hoppar på våra stolar iklädda kostymen märkt lokalt engagemang för att hjälpa till, inte bara vid Skeboån utan också vid de andra vattendragen vi har i vår närhet.

.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>