Kungsfiskare i havsöringsvatten

Idag tog vi en turistresa på hemorten.
Alltid lika kul att upptäcka sin egen bakgård.
Första stopp gjorde vi ute på Väddö, och Tullviken. Där i den ganska oansenliga viken mynnar Tullviksbäcken. Den bäck som jag skrev om tidigare, där mindre begåvade människor gjorde sig själva rättvisa i sin jakt efter leköringar med håv.
Nu var jag och killarna där, med ryggsäcken packad med Trangiat och kokkorv.
Tullviksbäcken och dess omgivningar är sedan 1989 ett av sveriges naturreservat.

Bäckens vatten kommer från källsjön Fjällboträsket och är klart och fint.
Lekbottnar nästan hela vägen och öringen kan söka skydd under alar som bildar nästan mangrovelika rötter utmed bäckens kanter.
Mynningen ut i havet går över en stenig strand och förutsätter att nivån i havet är ganska hög för att öringen skall ha en chans att ta sig över och in i bäcken.

Vi smyger en bit in från bäckens vatten och försöker se om någonting bryter ytan med en ryggfena eller stjärtspole. Men ytan förblir stilla och det enda som syns på den är gula allöv som seglar ner mot havet.
Efter en stund når vi havet och söker upp en liten svacka där vi kan rigga Tobias nya Trangiakök och koka upp våran medhavda korv.

När jag även fått i mig mitt kaffe och suttit och tittat ut över havet och lyssnat på dess sång när vågorna slår in mot stranden, så packar vi ihop oss och gör återigen ett smyg utmed bäcken tillbaka upp mot bilen igen inte heller denna gång såg vi någon öring. När vi står där i skydd bakom lite buskar med långa halsar för att se bäcken överhuvudtaget så kommer ett par nerifrån, som inte alls smyger på det sätt vi gör, nej, mera klampar fram en halvmeter från bäckenskant.
Jag slås av en tanke att om det var på detta viset som den siste mohikanen smögs sig fram genom buskar och snår för att gömma sig, så förstår jag varför han fick namnet den siste mohikanen.

Nu sög det lite i kastarmen, så vi bar iväg till en lite mindre blåsig plats för att få kasta lite efter Gädda.
Bagghusbron i Väddökanal fick bli platsen för oss. Också det en i sig vacker plats, där man på sommaren kan sitta på dess kanter och titta på alla båtar av olika typer, sorter och nationaliteter när dom passerar genom kanalen på sin väg norrut eller södeut. Men som nu under hösten ligger ganska tyst och stilla. Utmed dess strand går dock ett populärt promenadstråk, vilket också gör fisket ganska enkelt där man går på en liten grusad stig.
Här är en plats där man kan komma i kontakt med havsöring under senare delen av hösten.
Vad som får dom att gå in i och igenom väddökanal vet jag inte riktigt, möjligen så går vissa fiskar upp i Gåsviksån för lek.
Vi fiskar oss upp en bit mot den lilla båthamnen innan vi vänder tillbaka. Vädret har nu gått från sol och vacker till ganska grått och kallt.

Påvägen tillbaka till bilen så visare sig en mycket vacker och ovanlig fågel intill kanalen.
Kungsfiskaren!!
Killarna hade hunnit passera och jag la försiktigt ifrån mig mina grejer för att kunna komma närmare och knäppa en bild på honom.
Men tyvärr så får jag bara ha honom som min alldeles egen minnesbild, för när väl mina grejer hamnade på marken så gav han ifrån sig ett glatt kvitter när han flög vidare till någon annan sittplats. Ganska ovanligt att se den och speciellt så här under senhösten.
En bättre kamera med lite mera zoom, och jag hade kunnat visa en bild på honom här.
Jag har bara sett denna vackra fågel vid några tillfällen tidigare, men aldrig här och så här sent.

En riktigt skön dag vart det i alla fall, och nu är siktet inställt på Gäddfisket på Måndag med Matte och Daniel.
Så tills dess, skitfiske på er, och tänk på att en resa behöver inte vara lång för att man skall få uppleva någonting. Doften av tång och ljudet från havet tillsammans med den vackert blåskimmrande Kungsfiskaren är alla upplevelser som jag har inom ett par mil från mitt hem.