Svåra svar om fiske!?

Jag är en rekreationsfiskare

Ordet sportfiskare, eller som det också kallas fritidsfiskare, är fiske i rekreationssyfte enligt en av alla dessa ordböcker som finns. Men var i ligger själva rekreationen, fiske kan vara allt annat än just rekreation, myggit, trassel, vind från fel håll, regn, blåst och grynnor och vassar som formligen attackerar draget och gör allt för att slita våra dyra beten ifrån oss och ner i djupet.
Är det rekreation?Eller är det en förlorad dröm vid en laxälv, drömfisken som går loss precis innan den landas, det ständiga förklarandet om varför just idag är en sån bra fiskedag när man står fullpackad hemma i hallen och precis skall ta steget ut. Är det rekreationen?
Jag har många gånger fått frågan om varför, varför fiskar du, är det kul egentligen?
Hur och på vilket sätt besvarar man den frågan, varför fiskar du?
Jag vet inte, det är skönt, avkopplande. Det rensar mina tankar. Jag får komma ut i naturen. Det är kul.
Det finns ännu flera konstiga svar på en sådan konstig fråga.
Eller är det så kanske att frågan är ställd av någon som inte riktigt förstår att ordet rekreation kan innehålla precis allt.
Att ett lintrassel invid ån kan ge just allt det där som ordet rekreation innehåller.
Tillfredställelse, avkoppling, ro, lugn, frid, främja fysisk och psykisk hälsa, spänning, stimulera alla sinnen.
Det förstås att man får ut trasslet, annars är det kanske bara tillfredställande när kniven åker fram och man viskar tyst för sig själv, -nu skall du död trasselhelvete!

Jag tror att om man håller på med någonting som hobby, sportfiske, golf, power-pump och allt vad dom hittar på för fantastiska ord för att helt enkelt röra på sig, gör man det, så är det just pågrund utav att man vill uppnå mycket av det som rekreationen står för.
Varför tar man bilen ner till en gymsal för att sätta sig på en cykel med bara ett hjul och som helst fastbultad i golvet, och till hög musik cykla sig genom en kväll inomhus?
Eller när snön äntligen försvinner, och tussilagon står i blomning, då tar man fram stavarna och går ut och går.
Varför tar man sitt flugspö och ger sig ut i den jämtländska natten i augusti när regnet strilar ner och du inte ser ett dugg framför dig, myggen tar skydd under din uppdragna huva och passar på att dra i sig en zip när dom ändå är där.
Återigen, rekreation!
Svårt att förstå på sitt sätt, men med öppna sinnen och ett respekterande av varandras sätt att nå dit så är inte vad vi gör för att nå dit det viktiga, utan att vi gör.
Man jämför ofta golf och fiske, och kanske med all rätt.
Som fiskare vill du få ut något av dagen, och naturligtvis få upp något för dagen.
Som golfare vill du få ut något av dagen och få ner något för dagen.
Alltså, vi vill båda göra våra egna kast/slag, vi vill få dom så nära som möjligt för att sen kunna få ner eller upp något.
Ändå brukar vi ofta ha svårt att förstå varandra om varför vi gör det vi gör.

Jag är en rekreationsfiskare.
Jag fiskar för att få upp något naturligtvis, men syftet är inte absolut att lyckas med just den biten, syftet är att lyckas med allt det andra.
Att just bli och vara en rekreationsfiskare.
Det är kanske just i det som det svåra ligger.


Är sportfiskare fel ord?

Men hallå här!!
Ordet sportfiskare betyder väl också hur lång, hur stor, fajt, vikt, jakt, vara bäst, storlek, prylar och allt det där också.
Och det är klart det gör det. Jag vill ju också som alla andra ha den där storöringen eller gäddmadamen. Jag vill också ha en sån där kväll vid Harrströmmen när man till slut tappar räkningen. Men inte för att jag måste, utan för att det kan vara kul att få uppleva det någon gång.
Lyssnar vi på fiskehistorier vi drar för varandra intill lägerelden, så är det just det vi berättar.
Det är ju sällan vi drar våra största lintrassel, eller bästa vurpan eller plurrandet.
Vi väver nog in det i våra historier, men det är oftast inte det som är poängen när vi sen är klara.
Vore vi höjdhoppare så skulle vi inte heller berätta hur ofta vi hoppat under ribban och låta det vara poängen, utan vi skulle berätta om hur högt vi var över ribban. Säkert vävde vi in att vi hoppa under två gånger, men i sista hoppa vi över.
Alltså målet var hur högt, hur stor, hur lång och allt det.
Och jag är inget undantag.
Gör detta om mig nu, från rekreationiskare till sportfiskare igen.
Nej, jag tror inte det. För mitt mål är inte att alltid hoppa över, jag kan vara väldigt nöjd med att fått chansen till att hoppa ibland, och även att hoppa under.
Jag är inte bäst i alla lägen och vill inte heller vara det, men naturligtvis så vill jag ibland få chansen till att vara det, och har jag bara chansen så kanske det är just det jag är, just då i den stunden.
Jag är bäst, just där, just då, jag är rekreationsfiskare igen. Jag tog mig dit, jag tog chansen, och jag fiskade, kanske inte bäst i allas ögon, kanske inte högst eller över varje gång, men jag deltog och jag vann i mina egna sinnen i min egna stund där vid vattnet.

Gör detta att jag tycker ordet sportfiskare är fel eller ett fult ord?
Absolut inte. Jag tror inte att människor kommer att döpa om sig till rekreations-golfare, -gympare, inomhuscyklare eller sommarskidåkare, eller något sånt.
Jag tydliggör bara min syn på frågan –varför fiskar du? –är det verkligen kul där ute i mörkret och regnet?
-varför fiska, du tar ju aldrig upp något?


Varför fiska, du tar ju aldrig upp något?

Slutligen. Såg alla den sista frågan?
-varför fiska, du tar ju aldrig upp något?
Hur många av oss fiskare har inte fått den av våra nära och kära.
Här skulle man kunna ge sig in i den heta debatten om Catch And Releases. Men det tänker jag inte göra. Utan försöka ge ett svar på istället varför jag gör som jag gör.
Dom hemma i hallen eller på bryggan har oftast ändå ingen aning om meningen Catch And Releases. Det är någon som vi fiskare själva har kommit på.
Det är inte heller lika enkelt förklarat som att om jag tar upp alla gäddor och staplar dom i frysen så finns snart inga gäddor kvar.
Det är inte heller så enkelt att jag inte kan och orkar eller hinner äta så många gäddor heller.
Nej, det är något annat som gör att jag krokar, vevar in och sen säger mig behandla fisken värdigt vid återutsättandet. I vad ligger i så fall värdigheten till själva krokningen.
Mikael Engström sa en gång som sommarpratare i radion att vi jagar någonting, frågan är bara vad.
Är det framtiden vi jagar eller är det dåtiden.
Den lilla killen där på bryggan med en rev i handen jagar ju också någonting, och det är just det som vi sen fortsätter att jaga när vi växer upp och lägger på oss alla andra värderingar.
Vi fiskare kanske har förmågan att stanna kvar just där på bryggan i tanken även som äldre utan att lägga på oss en massa andra värderingar en just dom vi hade där på bryggan.
Jag vet att jag inte jagar framtiden, den kommer till mig ändå, så varför jaga den. Jag har inte bråttom, jag tänker inte rusa framtiden till mötes utan mer njuta av stunden och nuet.
Dåtiden då, jagar jag den. Nej, inte den heller, men jag känner mig tillfreds med att ha varit i den, och ser varje stund som en erfarenhet rikare.
Men återigen, -varför fiska, du tar ju aldrig upp något?
Jag tror att, naturligtvis på bekostnad av fisken en kort stund, att det är en blandning mellan den gamla hederliga jakten, döda och släpa hem till grottan och det faktum att vi idag inte behöver släpa hem, utan mera njuta av själva jakten i sig.
Men varför jaga då, om jag ändå inte släpar hem?
För min del handlar det om alla timmarna som föregår hugget eller drillningen.
Jag njuter av tiden vid planeringsbordet med mina vänner, där vi sitter och delar upplevelser, kanske mer än själva planerandet.
Det pratas vilt om fiske och fiskar över både en och två koppar kaffe, för att sen precis innan vi skall bryta upp ägnas 10minuter åt själva planeringen, vem köper vad, när åker vi, hur mycket av det och vad kostar det. Det är saker som vi vet ändå måste ske för att vi skall kunna ta oss ut till strömmen, så varför jaga det som ändå kommer till oss.
Mer tid ägnas åt själva drömmen att åter få lägga ut sin fluga i strömmens vatten.
Jag vet också att med tiden så växer mina chanser till att få kroka just den där drömöringen.
Har jag bråttom dit till just den dagen eller natten? Nej, inte alls.
Jag vill njuta av vägen dit, framtiden kommer till mig när det är dags.
Kommer jag att ha ihjäl öringen då?
Jag vet inte, troligen inte. Min dröm är ju uppfylld i och med att vi sitter där på samma plats han och jag, han har också en dröm likväl som jag. Han har uppfyllt min, är det då inte mer än rätt att jag uppfyller hans egentligen.
Jag vet inte, kanske släpar jag hem till grottan, kanske inte. Det beror nog på just den dagen, den stunden.
För många år sen hörde jag en gång, en sån där historia över en kopp kokkaffe i jämtland.
Jag vet att det ligger sanningen i den, för den hände en av mina fiskande vänners vän.
Han hade fiskat i många år i jämtland och aldrig fått just den där fisken.
När dagen äntligen kom för honom, och öringen äntligen låg där framför honom, så fick min vän se honom gråta över det vackra i hela den stunden som han befanns sig i och över fiskens skönhet.
Han höjde armen till att slå mot fiskens skalle, men ångrade sig och med tårarna rullande ner för kinderna släppte han tillbaka sin drömfisk i strömmen igen. Båda fick sin dröm uppfylld.
Min vän minns hans ord där på stranden. –Jag kommer aldrig att fiska igen!!
Och han har inte gjort det heller.
Tårarna var både glädje och sorg över att drömmen var uppnådd.

Kommer jag att sluta när jag väl mött min drömfisk?
Så som jag känner och på vilket sätt fisket fyller mig med upplevelser och rekreation så kan jag svara klart och tydligt på den frågan, nej, jag kommer inte att sluta.
Förstår jag hans agerande och hans tårar, absolut gör jag det.

Det finns helt enkelt inget klart och entydigt svar på frågan, varför fiskar du, tar ju aldrig upp något.
Visst tar jag upp fisk och sen njuter av den vid middagsbordet, men större delen släpps tillbaka.
Det finns säkert lika många svar på den frågan som det finns fiskare, och det kanske just är det som gör att drömmen lever och att hoppet finns.