Sista Gäddan var inte dragen

Ja, inte går det många dagar så här års utan att nya fisken planeras.
Och nu, som ny medlem i Team Rospiggen så blir det ytterligare ett drag efter Gädda innan vi går över till Havsöringsfisket.
Jag trodde att den sista Gäddan var dragen, men Matte och Daniel ville väl återskapa någon form av ordning i Gäddträsket, så det blir till att ta ledigt på Måndag och tillbringa en dag i "deras" vatten. Kampen avgörs på hemmaplan för dom. Men likt Gäddan själv så lurar jag i vassen. Daniel och jag har använt musik när vi beskrivit vad vi tänker och känner, så jag tar väl till en låt till då, They are going Down down, deeper and down ;-)

I helgen tänkte barnen och jag ta med oss trangian och göra ett nedslag ute vid den där Havsöringsbäcken jag skrev om tidigare. Ett smyg för att se om vi ser någon Öring, men också ett tillfälle för en lunch ute i det fria och lyssna på havets brus.
Vädret avgör!

Mera fiske planerade är, nästa helg den 1-2 November då begås nog havsöringspremiären i mina hemma vatten. Fluganberg och Granaten är medbjudna på att kasta av våra egna hot-spots utmed kusten.
Och helgen efter det, den 8-9 november så bär det bland annat av ner till Matte för ett sök i vattnet kring Kapellskär och Furusund den ena dagen, den andra blir det här i hemma vattnen, då med Mårtensson hoppas jag.
Dags alltså för att damma av draglådan för silverblänkarna och naturligtvis så kommer jag då också att köra Stigs flugor som jag skrev om den 26 september.

Sista inlägget för dagen.
Ikväll skall vi ha fest, fest för att en arbetskamrat skall sluta.
Hade det varit under normala förhållanden så hade ordet fest passat bra, men nu, vet inte om ordet fest är rätt.
Han, är bara en i raden av 4 som slutar nu under hösten, och ingen av dom hade gjort det om det hade rådit normala förhållanden här på jobbet.
Ingen av dom fyra hade jag velat skulle sluta, men samtidigt så önskar jag dom all lycka på sina nya arbetsplatser och hoppas att dom får den uppskattning som dom förtjänar.
Han vi firar av ikväll, är min arbetskamrat sen i början av 90-talet, så det är klart att det känns extra. Och kanske så förstår man att jag kanske inte väljer ordet fest för vår samling ikväll.
Känns som att avdelningen sakta men säkert genomgår en avrustning.
Man behåller delvis gammal kärnvapenutrustning, men demonterar den nya tekniken.
Hur jag själv kommer att göra får vi se.
Några av oss som är kvar är ju ett fortsatt härligt gäng att jobba i.