Julöringen kom efter Silversurfaren.

1;a Advent, smaka på den. Tiden bara rusar iväg och vi är redan inne i slutmånaden på året.
Det är verkligen time nu, om det skall bli någon julöring.
Igår Lördag så kom rapporter via sms och även uppringt, att det hugger i havet!!
Och där står jag inlindad i vävtapet och med arbetsstrålkastaren i ansiktet i full färd med att rusta ytterligare ett rum i huset, också denna gång till ett av barnen. Har fortfarande inte skaffat mig själv ett riktigt bo, utan flyttar runt på mitt åbäke till säng.
Men fisket nu då, Granaten och Mårtensson var ute på äventyr och fick se den ena godbiten efter den andra landas. Tyvärr inte av dom själva. Störst var den som tog nedanför där dom satt, en fin silverblank på över 4 Kilo.
Själva hade dom några följen och Mårtensson fick släppa tillbaka en som inte höll godkänt mått.
Kustfisket efter Öring är precis så nyckfullt, man kan stå med armbågslucka och fiska, hos den ena går det på fisk medans den andra kan bli utan. Så har mitt fiske sett ut hittills i år.
Efter deras rapport blev suget inte mindre och jag bokstavligt talat rusade fram här hemma för att kunna ha söndagen fri.


Söndagmorgon, 1;a Advent.
Ljuständningen fick vänta, en koppkaffe och någon macka sen bar det av ut mot havet.
Först på plats och hela stället för mig själv.
Vadarna åker på och ytterligare en kopp kaffe intas sittandes i bakluckan innan det bär av ner mot vattnet.
Hög sjö sköljer in över den långgrunda stranden och att vada i dag måste göras med samma försiktighet som när man kliver ner i strömmande vatten uppe i Jämtland.
Vädret är så nära perfekt man kan komma, hög sjö som rör om i öringens skafferi, låga gråa moln och disigt, ibland med små regnskurar. Öringväder helt enkelt.

Två spön i handen, ett sitter det drag på och det andra sitter Stigs Epoxyflugor på.
Draget är det som först får mig att utbrista fisk, där jag står i min ensamhet.
En 40cm Öring gör några luftsprång innan den i en av dom stora vågorna rullar med in mot mig där jag står utvadad och när jag åter får kontakt med draget är fisken borta.
Jag fiskar en stund till på samma plats men får mest skräp på kroken, ibland ser draget ut som en brun tennisboll när det kommer surfande in på vågorna.
Vandrar söderut för att försöka hitta en plats där det är lite djupare och mera strömt vilket gör att vattnet är fritt från söndersliten tång och annat som vågorna rör upp.
Hittar en bra plats och byter nu till spöt, tacklat med kastdobb och en svart/silver Epoxyfluga i ändan. Jag gör inte många kast innan linan stumnar till och det rycker skönt i spöt.
Ytterligare en 40cm torped visar sig.

Också här gör vågorna sitt för att hjälpa öringen i hans kamp mot spöt, men denna gång vann jag kampen och min första Öring, fångad på Stigs Epoxyflugor ligger landad framför mig.
Lossar snabbt flugan ur dess mungipa och släpper tillbaka honom i havet igen.
Sätter mig ner lite längre upp på land och tar en liten fikapaus, adventsfika!


Åter nere vid vattnet och nu byts fluga mot drag igen när jag kommer ut på en av uddarna med lite djupare vatten. Solfjäderkastar av hela udden utan någon känning. Vänder och kastar mig tillbaka igen och nu sitter en fisk.
-Det här är inte sant! Hinner jag tänka innan fisken upptar hela min uppmärksamhet.
En lite större fisk, kanske 2-2,5 kilo visar sig, denna gång utan hopp mera att den vältrar sig i ytan. Eller var det kanske vänta den gjorde, för i nästa våg så surfar öringen mot mot mig där jag står, liggandes på sida och när vågen rullar över så gör också öringen det.
Får kontakt igen med honom, men för sent, han sitter kvar bara någon sekund till innan han går loss.
Silversurfarar´n!!


Gör om samma igen, kastar mig runt den lilla udden och precis samma händer igen.
På tillbaka vägen slår det åter hårt i spöt. Precis samma händer, fisken ligger i ytan och vältrar sig och den ena efter den andra vågen rullar in över honom.
Denna fisk vill dock inte surfa, utan övergår nu i rusning efter rusning, knycker och kränger för att komma loss från det lila färgade Luddedraget i dess mungipa.
Jag leder in honom på grunt vatten och denna gång tar jag istället hjälp av vågorna för att landa min fisk. För upp på land kommer han, en grann silverfärgad Öring, som vid exakt vägning hemma väger 3.2 kilo och ett nytt prydligt personligt rekord för mig.
Men det är inte vikten eller rekordet som är det viktigaste utan känslan.
Den är så svår att beskriva men ack så skön att uppleva.
Samma lycka som när man som liten vågade hoppa från högsta i badhuset för första gången.
Eller som när man landade sin allra första abborre vid brygga den där sommardagen när man för första gången fick följa med pappa och morfar på fiske.
Den känslan kommer nu tillbaka in i en vuxen mans kropp och han blir åter den där lilla killen, sommarfräknig och med abborren hängande från bambuspöt.
Alldeles varm inombords och hela världen stannar upp för en stund bara för att ta emot mitt glada leende.


Sitter där på klippan med kameran i hösta hugg och med havet som sjunger ikapp med mig när jag lyckligt nynnande fotograferar och sms;ar till fiskevänner.
Svaren låter inte vänta på sig, det piper in några "grattis" ganska fort.
Nu har det gått en stund och Öringfrossan börjar krypa i ben och armar, också den obeskrivlig på sitt sätt. Men jag tror att det beror på det som händer just i huggögonblicket och fram tills fisken är landad. All den energi och koncentration tillsammans med adrenalinet måste sen ut någonstans och på nått sätt, så varför inte som små darrningar i benen.
Behaglig känsla för oss fiskare. Jag vet, vi är ett speciellt folk!!
Jag gör några strökast till, men är så nöjd att fisket tar slut där. Vandrar över sandstränderna med min öring hängande utmed sidan, ensam men leende från öra till öra.
Men sett utifrån, så går där en liten solbränd kille i shorts och med bar överkropp med ett spöt över axeln, en abborre i handen och ser upp till sin pappa där dom går och småpratar om dagens fisketur.

Ett guldkorn i snöstormen.

Skönt att sitta inne en sådan här dag och kväll.
Kung Bore gör allt för att jäklas med oss här i Roslagen. Och just nu, i skrivande stund så rasar faktiskt en snöstorm utomhus.

Sådana här stunder ger tid för eftertanke när man sitter djupt nedkrupen i soffan med en varm glögg i handen och hör hur det vinden viner runt husknuten.
Har precis tittat klart på Tv och ytterligare ett sådant där litet guldkorn bland gyttret av program.
Sjön Suger, med Lennart Jähkel och Johan Ulveson.
Som går på Kanal 9.
Har ni inte sett det, så gör det. Idag gick reprisen.

Vill också passa på att skicka ett "stort lycka till" till Matte som imorgon börjar sin nya anställning.

Så kom den då.....

....SNÖN!!!
Roslagen bokstavligt talat täcktes av snö, med början igår kväll och med fortsättning idag.
Och i samma stund som den första snöflingan faller, så tar tidningarna i med det fetaste typsnittet, SNÖKAOS!!
Varför är vi här nere i dom södra delarna av landet alltid så förvånade när vi lättar på rullgardinen en morgon i slutet av November, och vi ser snö.
Det är som att vår häpna min inte släpper förrän vi fått i oss första kaffekoppen och vi läser morgontidningens feta typsnitt.
Nåväl, när det kommer som det gjort denna helg, så är det också vackert.

Gårdagen, fredag kväll, och återigen "fest" på jobbet, och återigen för att ytterligare två arbetskamrater skall lämna oss. Jag kan inte hjälpa det, men ordet fest känns så fel.
Det här är ju människor som jag bryr mig om, och trivs med, och att jag skulle festa för att dom skall lämna oss känns i mitt tycke fel.
Jag var där, och jag gläds med dom och åt deras nya stigar i livet, också glad för att dom allihopa, som slutat, verkar ha hittat rätt.
Då blir deras lycka även min lycka.

Idag Lördag var det öppet hus på ett av Gymnasiumen här i Kommunen, RodenGymnasiet

Min äldsta son står inför valet, att välja linje/program nu efter grundskolans slut.

Ingen lätt sak. Jag kan inget annat göra än stötta honom i hans val, och naturligtvis hjälpa honom med saker han undrar över. Valet bör falla på något som känns rätt och trivsamt, och naturligtvis inspirerande

Vet man vad man vill göra, så är valet som ungdomarna gör idag lätt, man kan nästan skräddarsy en utbildning som skall passa. Men är man som min son, inte helt klar över valet, så göra mångfalden att man blir nästan helt snurrig.
Jag är säker på att han till slut kommer att göra ett rätt val utifrån hans egna vilja.

Nu är lördagen kommen till eftermiddag, och en stunds vila efter snöskottning och promenad är på sin plast, sen vankas matlagning.
Men först en kopp glögg i soffan.

Nästa helg lutar det åt att det blir en fiskerapport igen.
Återigen fiske efter silver i kustbandet.

-=Kör försiktigt och tänk efter innan ni ger er ut i trafiken=-

Vojmån & Våra Sopor

Ett glatt besked och ett steg i rätt riktning kom i Söndags från Vilhelmina kommun, där omröstningen för eller emot en ombyggnad av Vojmån, med en överledning av vatten från Vojmån till Stalons kraftverk, slutade i ett NEJ!!
Ett glatt besked även för en naturälskande sörlänning, och det är viktigt att vi visar vårat stöd.

Läs mer på Rädda Vojmån

Sportfiskarna är på föreläsningsturné.
Temat är "Strömmande Vatten" och den 20;e Januari kommer dom till Norrtälje
(för jag förutsätter att 2008 skall vara 2009 på deras sida)

Rockringen Fiske+Rock´n Roll = Sant Läs mer här!!

Och en sista sak, när vi alla är ute i vår kära natur och rör oss, vi har packat en trevlig liten picknick korg, eller ryggsäcken full av godsaker, kan vi inte enas om att vi tar med oss hem det vi burit ut.
Är inte det att hjälpa miljön så vet inte jag vad som är det egentligen.
Jag läser om två jättelika områden i Stilla havet som täcks av ett gigantiska sopberg av plast under vattenytan. På vissa ställen så tjockt som 10 meter.
Två områden som tillsammans utgör en yta större än hela USA.

Gunnar Westrin skrev om det i en artikel i en av fisketidningarna, och alla vi som fiskar i fjällområdet ser vart åt det bär på alla dom lägerplatser som finns utmed våra älvar, åar och sjöar eller som här nere ute i vår härliga skärgård.
Det ligger sopor i alla dess former kvar ute, och då oftast burken, förpackningen eller plasten som det vi njutit av i skenet av lägerelden legat i.
Det är i sig konstigt att vi orkar bära ut det när det är tungt och förpackat men inte orkar bära hem det när det är tomt och bara att knyckla ihop i en påse.
Jag satte var sin säck i handen på mina barn i sommras när vi var ute och badade, och sa att lite i botten gav 50:- halvfull gav 100:- och full gav 150:-
Det vart att "hosta" upp 300 spänn till dom, för fulla blev säckarna, och tyvärr så behövde dom inte röra sig runt hela ön för det. Och jag tror att dom höll på i en timme lite drygt.
Vi gjorde det igen senare, dock utan betalning.
Ska vi göra den leken igen får allt komunen gå in och sponsra annars blir jag pank.

-=Ha det gott=-

Sharm el sheikh, kan de va nåt dé?

Lördag morgon, det duggar lätt på rutan i sovrummet när jag försöker få gruset ur ögonen.
Klockan står på strax efter 06:00
Idag skall jag fara ut till Väddökusten för att återigen försöka locka öringen till hugg och kanske är det idag som jag skall landa Julöringen.


Det är fortfarande ganska mörkt när jag parkerar bilen och börjar klä mig för en förmiddag bland dom salta vågorna. Solen får verkligen kämpa med att ge oss ljuset tillbaka, molnen har lagt sig som ett kompakt täcke över oss och det känns nästan som att det är snö i luften.
Färdigklädd vandrar jag ner mot stranden och gör dom första kasten ut mot den grunda viken och dess tång och sandbeklädda botten.
Det är återigen Stigs flugor som skall få göra grovjobbet åt mig idag och redan i tredje kastet bryter en öring ytan med flugan i mungipan. Den gör ett flertal luftsprång innan den går loss.
En 40cm öring hade hjälpt till att väcka mig, men återigen så vann öringen kampen.
I linändan satt en blåskimrande Epoxyfluga.
Gör några kast till innan jag vandrar tillbaka mot bilen för att vänta in Granaten och Fluganberg som också dom vet att skaffa kvalitetstid så här en novembermorgon.

Trots att jag hade ett påslag redan i dom första kasten så är det inte en optimal dag för kustfiske efter silver. En västlig vind gör att vi nästan står helt i lä och det ända som rör om lite bland tångbältet är dyningarna från Ålandshav.

Helst vill jag ha ganska hård pålandsvind vid det här fisket, allt för att den så skygga öringen skall våga sig in nära land och jaga allt som vinden och vågorna rör upp nära land.

Vi fiskar oss alla tre söderut utmed land, ner mot det gamla skjutfältet.

Några hundra meter längre ner stöter vi på det stora gisslet för havsöringen, siken och även sjöfågel, ett landnära fiskat nät. Max 2-3 meter från land ligger den första bojen.

Ibland när vi kommer ner till den här platsen är det så mycket nät på vissa av uddarna att det rent av är omöjligt att bedriva någon form av spöfiske.

Medan jag står där och tittar på dom guppande bojarna så kommer faktiskt ägaren roende ut för att vittja sitt garn.

Jag måste erkänna att jag i smyg knäpper kort på både han och näten, men kunde inte förmå mig att lägga ut bilderna här på nätet.

Men lusten fanns verkligen.

Den är typen av fiske innanför tremeters kurvan måste få ett slut. Mycket har redan gjorts för att bland annat rädda Laxen från drivgarnsfisket.

Men som sagt finns det finns fortfarande arbete kvar att göra.

En fisk i storleken 35-40cm åker över religen ser jag, men det är också den enda han får.

Återigen, måtten för spöfiskad öring är i området 50cm.

Lite nedslagen, sorgsen vandrar jag tillbaka norrut, Granaten har bytt sitt spö mot kameran och han kryper omkring i havtornssnåren letandes efter mer eller mindre stillasittande fåglar.

I ögonvrån ser vi en blågrå, ganska stor fågel lätta från en gren och flyga upp i toppen av en gran. Ett vitt brett band lyser mot oss från dess stjärtfjädrar när den lättar.

Kan det ha varit en Nötkråka?
Granaten får bli den som försöker ta reda på vad, med sitt teleobjektiv. Och visst, två Nötkråkor visar sig om en för en kort stund i hans lins, och han hinner knäppa några snabba bilder.
Kul att ändå fått se den, men min kamera tillåter inte några sådana foton, så jag får nöja mig med att knäppa lite bilder på havtornsbären, säkert just dom som lockat hit Nötkråkan.

Någon Julöring blev det inte i dag heller, jag hade visserligen ytterligare en liten som följde betet in till stranden innan den vände ut mot havet igen.

Jag får helt enkelt komma tillbaka igen, för plasten är det inget fel på, här fångas varje år fina öringar och Fluganberg är en av dom som fått en vacker silveröring på strax över 4 kilo där ute bland stenarna.

Idag söndag så vart det ännu tidigare morgon, klockan 05:00 lämnade jag av Anneli och hennes barn på Arlanda, för en vecka nere i Sharm el shejk.

Själv rullade jag hemåt för att tillbringa en dag på baksidan med att vinterförvara båten.

Och när jag står där med högtryckssprutan i händerna, fuktig och blöt, kall och frussen så faller dom första snöflingorna mot marken.
Ett eko i mitt huvud viskar sol, värme, Sharm el shejk, Sharm el shejk, och jag kan inte låta bli att tänka på hur korkad är jag egentligen?

Denna dagen, ett liv!!

Det var absolut inte den soliga,varma och fina dagen. Nej, det var den gråa disiga och dimmiga dagen men också den sista dagen.
Sista dagen för båtåka i skärgården för denna säsongen.
Min båt ligger redan på land sen igår och det är med ett visst vemod som vi gör denna turen idag i Mattes båt.
Under några år så har vi på ett eller annat sätt försökt samlas för en helg fylld av gemenskap och fiske efter havsöring.
Matte, Daniel och Granaten for ut redan i fredagskväll till Valfridsson ute på Blidö.
Och under Lördagen slöt Mårtensson upp vid färjelägret på Yxlan för lite fiske.
En havsöring och några följen och påhugg vart deras resultat, vilket visade att fisken i alla fall var igång. Fluganberg och jag var ganska laddade när vi startade hemifrån vid halvåtta imorse.

Vid kvart i nio sveper Magnumen in mot bryggan där vi står och väntar.
Viken ligger blank och dimman tät när vi kliver i och möts av två glada ansikten. Vi tacklar på och sätter oss sen till rätta för första färden ut mot en av alla dom fina fiskeplatser efter havsöring som den här delen av skärgården bjuder på.

Vi anser nog att våran båt är trevligast att vara på.

Efter bara några kast på första stoppet så krokar mannen i fören, fluganberg en silverblank liten öring. Lite under måttet, som i detta område är på 50cm, så efter en kort tur i båten så sätts den tillbaka för att få stå på tillväxt. En odlad fisk var det, eftersom fetfenan var bortklippt.
Fisken var så kort tid i båten att vi inte hann ta några vettiga bilder.

Ett lila ludde drag var receptet för den fisken, och lila är en bra färg för höstöringen, speciellt om det är sådana här dagar, när dimman ligger tät och det är riktigt gråväder.

Dova färger i allmänhet är ett bra tips.

Får man soliga fina höstdagar, så kan beten med lite rivigare färger vara bra, som gul, orange och grön. Vilket också är bra färger för vårfisket efter öringen.

Ytterligare ett bra tips är att istället för att byta så mycket bland färgerna, hellre satsa på drag som du kan veva in i olika hastigheter.
Blanda vevstopp med små ryck i spöt för att ge mera liv lite betet.

Vi fiskar oss runt en del riktigt fina platser och tar oss sakta ut mot Norröra och Söderöra.

Strax innan vi tänkte bryta för lunch så får jag ett hårt drag i linan, och känner några snabba tunga knyckar i spöt innan fisken går av.

Absolut öringdrag. Finns bara en fisk på våra breddgrader som ger ifrån sig den tyngden och råheten i sina hugg som öringen.

Det väcker oss lite igen i båten, men snart så börjar det suga ordentligt och vi bryter för lunch.

Norröra är nog mest känt för att det var just på den ön som Tjorven, farbror Melker, Skrållan och alla dom andra klev iland 1964 för att spela in Astrid Lindgrens, Vi På Saltkråkan.
Det var också där som Farbror Melker envist fiskade utan att få något och därefter myntade raden, -Denna dagen intet liv!!

Och när jag står där, och ser ut över havet, suger in dofterna och alla ljuden som havet sänder emot mig, omgiven av riktigt goda vänner och med rostbiffklämma i den ena handen och en 2,8% NorrlandsGuld i den andra, så tar jag mig friheten och ändrar lite på hans ord till,

-Denna dagen ett liv!!

Efter lunchen så börjar det snabbt blåsa upp och dimman lägger sig ännu tätare.

Vi bestämmer oss för att bryta här och gör sällskap genom den gråa väggen hem mot Valfridssons stuga.
Han får snabbt fyr i sin spis och vi sjunker ner vid köksbordet för en kopp kaffe innan vi skall fortsätta vår färd mot Mattes hamn.

Den sista delen av färden hem sitter vi alla i båten nästan helt tysta och bara njuter.
Jag vet att jag gör det i alla fall. Jag tänker på massor och ingenting samtidigt.

Detta att vara i skärgården är inget jag någonsin kommer att ta för givet, jag kommer alltid att uppskatta dessa dagar, med mina vänner och med alla dessa intryck.

Detta är verkligen vardagslyx för själen och jag är verkligen en rekreationsfiskare.

Det sista som återstår av båtsäsongen detta år är att under den kommande veckan så skall båten vinterförvaras och packas in.
Fisket då? Är det slut nu?
Absolut inte!! Redan nästa helg blir det nog en morgontur ut till en het kustremsa för lite landfiske. Och är det då väder, så packas flugorna med.

-=Skitfiske på er alla=-

Ingen Öring i söder, men i norr så högg dom.

Söndag och dags för försök två på Havsöringen.
Halvtio är klockan när vi åter lämnar hamnen, samma gäng i båten, Fluganberg och Granaten.
Det blåser en ganska hård sydvästlig vind, men det borde innebära att vi får lä på utsidan Singö.
Vi passerar vägbron och ser att havet ligger mycket lugnare idag än igår.
Första fisket blir i sundet utanför vägbron och ut mot uddarna. Ingen fisk hemma, och vi byter plats, fiskar av vattnet runt Riddarskäret och upp mot Söderöarna utan kontakt.
Jag kör hårt med flugorna som Stig gjort medan dom andra kör drag och kustwobbler.

Ny drift från udden på Örsten och upp mot Lågöarna. Alla är dom heta platser för Öring men idag känns ingenting för någon av oss, eller, kan det ha varit en liten stöt jag hade i flugan, men det vart inget mer, så den får väl räknas bort.
Som sagt, den ena efter den andra fina platsen drivs av utan resultat. Och nu börjar det suga lite efter en kopp kaffe och macka.
Fluganberg och Granaten hade aldrig varit iland på Svartklubben, och vi låg bara några distans söder om denna fyr ö, så vad passar bättre än att lägga fikapausen där.

Svartklubben byggdes och togs i bruk under 1819-1820. Till en början var fyren en täckt stenkolsfyr fram till att den byggdes om 1842 till fast spegel och oljelampor.
1961 blev fyren elektrisk och automatiserad och avbemannades då.
Läs gärna mer om svenska fyra på Svenska Fyrsällskapets sida.
Vi strosar runt en stund på ön, och av alla platser som man kan springa på en lärare från grundskolan, så gör man det där ute, i skydd av en sjöbod och med en kopp kaffe i handen. Ett överraskande men glatt möte.

Vinden tilltar och efter fikan beslutar vi oss för att bryta fisket efter öring och ge oss av inomskärs igen. Återigen byts fisket från havets silver till vassens gröna monster.
Men resan mot dom lockande vassarna bli allt annat än torr. Singöfjärden visar verkligen upp sitt signum, den höga och krabba sjön. Med låg fart och stående försöker jag parera oss över den stora fjärden. Ibland missar jag någon våg och sjön går hög upp och mer eller mindra sprutar ner oss, och i munnen smakar det saltvatten.
Väl över fjärden så startar fisket efter att vi ordnat upp grejer och låtit självlänsen fått jobba lite.

Havsöringen svek oss, men det kan man inte säga om den numera klassiska Zalt Zammen.
Och två Gäddor får jag att hugga mina silverblåa.

Nu tror jag att det var sista svängen med båten, för nästa Lördag åker den nog upp på land för att vinterförvaras, så det kanske är på sin plats att jag ger mitt egna omdömme om båten efter våran första säsong tillsammans.
Återkommer i det ämnet.
Fisket efter Havsöring har precis börjat, så det kommer säkert fler rapporter om det, faktiskt redan till nästa helg, då jag skall ut med Matte i hans hemmavatten.
Sen finns ju alltid landfisket, och det pågår ju hela vintern om det förbli isfritt.


Alla som känner mig vet min stora längtan och kärlek till flugspöt och dom jämtländska strömmarna, så med stor glädje och som sista ilägg idag så uppmanar jag er att gå in på Stigs Blogg och kolla in hans Öring, fångad i Storån i Jämtland.
Jag lyfter på hatten och gratulerar Stig till en väldigt fin fisk.

Skitfiske

Havsöring byttes mot Gädda tyvärr

Den första lilla snöskorpan ligger på båten och det ryker från ytan av vattnet när jag kommer ner till hamnen vid niotiden. Av gårdagens storm och ruskväder syns ingenting.
Jag är inte ensam om att vara pågång ut på havet, två båtar till lämnar hamnen strax före mig, den ena ser ut att vara trollingutrustad.
Jag skall vänta in Granaten och Fluganberg som skall göra mig sällskap ut idag.
Första draget efter Havsöring är det tänkt att bli. Förutom mina kustwobblers och drag finns även en ask med flugor som jag sen tidigare fått sända till mig från Stig uppe i Jämtland.
Nu skall dom få göra premiär i saltvattnet utanför Singö.

Vid halv tio svänger bilen in och vi kan lasta klart och ge oss ut mot det öppna havet.
Luften är bitande kall när vi går ut över Singöfjärden och mot bron som binder samman Singö med fastlandet.
Det strömmar ganska hårt in under bron och ute till havs ser det ut som att det bryter stora vågor.


Vi driver av sundet runt bron och fiskar längs stränderna utan att känna något.
Det går verkligen hög sjö på utsidan och vi funderar lite på hur vi skall göra.
Ingen av oss vill äventyra säkerheten ombord och vi bestämmer oss för att lämna den nakna utsidan av landet ofiskat, och ger oss istället av utmed land ner mod Fogdö istället.

Fluganberg och Granaten kör på med dragen och testar lite olika färgvarianter medans jag kör på med mina nya flugor.
Ingen känning alls för någon av oss. En Mink fångar uppmärksamheten en stund där den simmar omkring i en vik jagandes småfisk. Men den ledsnar nog på våran närvaro och avbryter sitt badande med några lätta språng över klipporna och in i skydd av träd och buskar.
Vi bryter och tar oss iland på en av öarna för lite fika.
Det vart svårplanerat vårat fiske pågrund av den höga sjön, och över en kopp kaffe drar vi upp nya planer. Strosar runt på ön en stund och njuter av att solens strålar på riktigt börjar att värma, vilket också en nyponbuske tydligen tyckte och kämpade på med ytterligare en blommning innan vintern tar stryptag på naturen.

Fisket efter Öring får vi lägga åt sidan. Vi försöker verkligen men alla fina små vikar och uddar dränks bokstavligt talat av vågorna, och längst in, där öringen troligtvis stryker omkring i jakten på föda ligger ett tjockt lager av tång och annat som kommer från botten.

Ovädret som passerat har gjort fisket omöjligt och nu bryter vi och ger oss av inomskärs igen, denna gång är siktet inställt på Gädda.

Flugorna och kastdobben byts ut mot ZaltZammen och inte långt efter det har jag fast fisk.

I det yttersta av underkäken sitter en liten kilosgädda fast.

Platsbyte och återigen fast fisk, samma storlek och på samma sätt. Väldigt försiktiga till hugg, men desto lättare att kroka av.

Återigen ny plats, och denna gång är det Fluganberg som krokar fisk.

Samma även för honom, försiktigt tar gäddan hans skeddrag också det en fisk strax över kilot.

I lä tar vi fram kaffe och bulle och blir sittande så en stund, drivandes omkring i en vik.

Alla tre jobbar vi på samma arbetsplats, och vi har alla olika upplevelser av vad som händer där just nu i form av uppsägningar, nystuktureringar och annat som gör livet på jobbet allt annat än tryggt just nu.

Så vad kan egentligen vara bättre än att driva runt i en vik ute i skärgården, med några bra vänner att dela lite upplevelser och kul historier med.

Alla behöver få rensa själen och huvudet från en massa tankar.

Vissa dagar är det som att titta på en MTV video med en stroblampa i ögonen, så detta är verkligen en skön avslappnande motpol.

Nu börjar solen sänka sig och vi gör några sista kast i ett par vikar, och i en av dom går dagens största Gädda på min zalt, en stubbig 3 kilos fisk, också den tar wobblern ganska försiktigt.

Ingen direkt fart på fisken alltså, och några av dom hade mask vilket tyder på att dom står ganska stilla.

Det biter återigen i huden när vi åker mot hamnen och väl där så stiger dimman från ytan igen.

På hustaken ligger den lilla snön och frosten kvar där solen inte nått under dagen och vi konstaterar att inatt blir det nog kallt.

Planerna för nytt fiske dras upp, ganska enkelt egentligen, vi skall ses i hamnen imorgon igen vid samma tid.

Var båten, solen och vinden för oss det får vi se då. Huvudsaken är att vi passar på att njuta av dom sista dagarna till sjöss, nästa helg åker båten upp och vintern kommer att fångar oss i sitt grepp.

Väl mött imorgon igen och skitfiske på er