Kärret blev min egna sjö

Ordet fiskevård, det kan se olika ut beroende på vem du frågar.
Jag vet vad jag idag anser vara innehållet i det ordet, eller i alla fall vad jag tycker ordet borde betyda.
Men hade du frågat mig för 30 år sen, när jag som 10-12 åring kämpade på i kärret bakom huset där vi bodde så var det något annat.

Så här i vintertid så finns tid för att ladda upp inför kommande fiske säsong men också tid till reflektioner.
Eller kanske man skall säga så här, abstinensen gör att tankarna väldigt ofta glider över till fiske och allt som hör det livet till.
Senast var det Fluganberg som delvis fick höra om min upplevelser där vid kärret och hur jag jobbade för att behålla både vatten och fisk hela sommaren.

Allt började redan innan isen helt försvann på kärret. Det var mars månad och den bäck som kom uppifrån skogen stod hög och det var inga problem att sätta mina vinterplaner i verket.
Första projektet var att bygga den damm som skulle styra mer vatten in i kärret.
Och för att vara en 10-12 årig grabb så vart lösningen genial. Det mesta vattnet leddes in i kärret, men ett flöde fanns kvar i bäcken.
Hög damm men med viss genomström av vatten.
Var det viktigt att räkna på liter/sekund?
Nä, det fanns vatten och sen var den funderingen klar.
Det fanns inte heller någon fisk i bäcken att ta hänsyn till.

Snart stod kärret högt, och vatten tillförseln stryptes åt.
Dags att låta våren ha sin gång. Och vattenmängden gjorde att djungeltrumman gick het mellan traktens alla grodor och ödlor, för snart så var varje isfri yta täckt av lekande grodor.
Våren närmade sig, och snart var nästan hela kärret isfritt och växtligheten tog fart.
Då kom nästa steg.
Inplanteringen!!!
Med hinkar hängande från cykelstyret och löjhåven på pakethållaren trampade jag ner till dammluckorna i ån för att fånga småfisk, ja allt som hamnade i nätet ”räddades” till mitt projekt.
Så med fyllda hinkar vinglade jag åter hemåt för att plantera in min fångst i sitt nya hem.
Vid ett tillfälle så fanns det mört, abborre, löja, sutare, braxen och gädda i min damm.
Storleken på dammen då?
Ja, som två badmintonbanor kanske och djupet var nog som mest kanske 1,20.
Sutarna tiggde min pappa åt sig av en snäll farbror som vittjat sin ryscha.

Tiden var nu mitten på maj, och insektslivet tog fart.
Och vitfisken vakade.
Jag minns det än idag när jag rusade hem och med andan i halsgropen skrek genom den öppna ytterdörren, -Dom vakar!! Dom vakar i dammen!!
På en sida av kärret fanns en lite udde ut i kärret där det stod en björk på en i övrigt gräsklädd liten kulle.
Pappa fick vara den som övervakade allting när gammalt gräs eldades av den lilla udden för att bli min plats för att övervaka händelserna i kärret.
Och snart var kullen, eller udden grön igen av nytt frodigt gräs.
Fisken hade acklimatiserat till sitt nya hem, och dom flesta levde i harmoni med varandra.
Vattnets ända elaking, gäddan stod ständigt på vakt och ibland plaskade det ordentligt i ytan när den tog en löja eller mindre mört.
Kärret hade förvandlats till en sjö, min alldeles egna sjö.

Kanske ett ovanligt barn. men intresset för vatten och det som levde i det fanns väldigt tidigt.
Och jag kan inte ha varit gammal när jag första gången kom hemsläpandes med farmors stora glasburk och sen fyllde den med grodrom för att se om jag kunde få se förvandlingen till små grodor.
Jag kan se vissa likheter i mina egna barn idag, trots att datorer och spelkonsoler upptar mycket av deras liv, så finns ändå nyfikenheten där på livet i vatten.
Men att gå från intresse till att faktiskt bygga sig en liten sjö av ett kärr, nja, det vet jag inte om dom kanske skulle göra.

Sommaren kom och därmed värmen och avdunstningen.
Som tur var så var det sommarlov, och jag fick även nu hjälp av min bästa kompis att hålla vattennivån.
Vilket vi försökte göra på alla tänkbara sätt.
Det kanske sämsta sättet var den dagen då jag efter en massa kopplande och lånande av vattenslangar lyckades få ihop så lång slang att den räckte från våran vattenkran till kärret.
Men innan jag hann vrida på kranen kom pappa hem från jobbet och på ett ganska, för mig, oförklarligt och lite väl övertydligt sätt förklarade den något mindre lyckade tanken jag hade haft med att fylla kärret med vårt kommunala vatten.
Vi stod absolut väldigt långt ifrån varandra den eftermiddagen i vårt sätt att se på projektet och dess möjlighet till framgång.
Kanske skall tilläggas att jag idag kan ha glidit över på pappas sida lite i tankesättet.

Nå ja, vattennivån både i bäcken och kärret sjönk nu fort, och nu fanns snart bara plan B kvar.
Att rädda i första hand dom stora fiskarna.
Gäddan, som nu vuxit lite och absolut inte ville bli fångad igen jagades barfota runt runt innan den slutligen trodde sig se en flyktväg och styrde sin kosa rakt upp på land.
Fångad!!
Den bars hem till gården, och så här i efterhand kanske den inte fick den mest optimala placeringen.
Från att ha varit uppfödd från yngel i mitt akvarium inomhus, till ett liv i kärret stod nu hoppet till pappas egna byggda trädgårdsdamm på gården.
Där han hade rudor gick, som lekt under våren och som han var så stolt över, där placerades nu min 35cm långa mördarmaskin.
Mitt i hans damm fanns en djuphålla i vilken han planterat näckrosor, perfekt skydd.
Även sutarna hamnade där.
I samma stund som jag hörde ljudet av pappas bil på infarten insåg jag mitt misstag.
Han klev ur bilen och gjorde sitt vanliga stopp vid sin fina damm, bara det att nu skrämde han något som stod och lurade under några näckrosblad, det plaskade till.
Jag vet hur han såg ut, jag stod så till att jag kunde se när han vände sig om och utan ett ord, kroppsspråket sa allt.
Jag visste lika väl som Emil när hans pappa skrek över hela Lönneberga, att nu är det dags att agera och det fort.
Senare vid middagen kom hans första fråga.
-Är den borta??
-Ja pappa, den simmar i ån igen!
Sutarna däremot gillade han, och efter ett tag åt dom ur våra händer. Gäddan var glömd nu.

Dom mindre fiskarna gick kvar hela sommaren och när skolan återigen statade så kom också dom första regnen. Dammen fylldes åter upp, och fisken piggnade till.
Det var endast en braxen som fick sätta livet till under sommarvärmen.
Nu skulle fisken fångas igen, och sättas tillbaka i ån.
För jag visste sen vintern att kärret bottenfrös. Det hade jag testat med pappas isborr.
Kanske inte det heller var det mest genomtänkta av idéer visade det sig.
Dammen öppnades och vattnet leddes åter ut i bäcken. Fisken fångades och kördes denna gång tillbaka med bil ner till ån igen.
Till min pappas stora förvåning så dök det upp fiskyngel i struthåven.
Små fiskar av någon vitfisk art.
Pappa trodde inte sina ögon. Men jag var mera lugn, herre gud, vad trodde han.
Det hade varit perfekta förhållanden.
Mat, vatten fanns i överflöd, i alla fall nästan hela sommaren.
Och att dom skulle leka såg jag inte som något konstigt.
Vilken fisk det var, vet jag inte men det var inte heller det viktiga.

Projektet var lyckat, en jätte framgång från början till slut.
Frågar ni mig så fanns inga motgångar under hela dess gång.
Hade ni frågat min pappa hade han kanske inte sett hela projektet som lyckat.

Halva förrådet låg nästan ständigt utspritt i skogen bakom tomten, spadar krattor hinkar och annat.
Hans kanot hade vid flera tillfällen kånkats upp och använts som båt.
Vissa oliktänkanden hade vi råkat på, men jag tror att han innerst inne ändå var ganska nöjd med vad hans son höll på med där bakom i kärret.
Mamma, hon var nog stöttande hela vägen tror jag. Med picknick och uppmuntrande ord och som medlare ibland mellan projektledningen och projektets stora sponsor.
Sen fick hon ju stötta med den allmänna markservicen med klädvården till exempel.

Något år senare så skulle jag bygga om bäcken till ett eldorado för bäcköring.
Jag var nu 13 år, kanske 14 och byggde dammen bara lite högre och i flera steg.
Hade ju läst om laxtrappor och lekgrus, bakvatten och strömriktningar i fisketidningar jag hade fått av pappas bror.
Plus att jämtlandsresorna hade redan i den åldern skapat ett behov av att få vattenspegeln bruten av en ström eller forsnacke.
Det är en helt annan historia, men den innehöll en viss överdämning och ett besök från Kommunens tekniska kontor.
Även den gången fick mamma iklä sig rollen som både medlare och supporter.