Lycklig i sin himmel.

Mörkret sänker sig över den lilla dalen där ån bryter sig fram bland stenblock och fallna träd.
Jag sitter lutad mot en av skogens gamla tallar och ser ut över det mörka lugna vattnet.
Uppströms ligger vattenfallet som nu med hjälp av solens sista strålar färgas i silver.
Allt ljud som skapas av det vilt framrusande vattnet har nu här nerströms ebbat ut och jag kan höra skogen viska i dom sista andetagen som vinden gör innan mörkret och tystnaden tar över.
Jag blir alldeles varm om ryggen där jag sitter och önskar någonstans att vi skulle kunna samtala tallen och jag.
Han har stått här i hundratals år och sett ut över ån, vad har inte han sett, vilka förändringar har inte han varit med om. Och nu får jag dela en stund med honom.

Dom första sländorna flyger ut över ån och börjar sin dans och jag är säker på att jag inte är ensam om att se detta. Även under vattenytan tror jag att det finns åskådare till detta skådespel.
En av sländorna landar på vattnet och flyter bort från den plast jag sitter på, för att bara efter en liten stund försvinna ner i djupet. Kvar blir en liten bubbla och ringar som sprider sig ut över vattenytan.
Det är just det här jag väntat på där jag suttit lutad mot min gamle vän. Jo vi har möts här förr, många gånger, och det är ett lika kärt återseende varje gång. Jag får dela hans plats och vy om än bara för några timmar.

Ytterligare en öring bryter ytan i sin jakt på mat. Men ännu är det för tidigt att lägga ut min fluga. Jag väntar på rytmen, den rytm i vaken som bara en säker öring gör.

Fallet har nu släckt sitt silver ljus och min blick söker sig upp mot dom majestätiska fjällen som ramar in hela mitt synfält.
Fjället har legat just där och precis på samma sätt i tusentals år ändå är det liv i dess branta sidor när jag ser på det.

Öringen jagar inte längre över hela ån, utan har ställt sig på en strategiskt bra plats och väntar nu på att maten skall komma till honom. Nu är det dags för mig att försöka överlista honom med min fluga. En liten svart sländimitation knyts på tafsen och jag smyger ner mot vattenbrynet. Dom första utläggen varken stör eller lockar honom där han står.
Byter fluga och lägger åter ut strax ovanför hans ståndplats. Han stiger mot flugan men avbryter och återvänder ner mot den ljusa sandbottnen.
Nytt utlägg och ett försök till att inte få så snabb drift på flugan lurar honom.
Flera gånger bryter han ytan i vilda hopp utan att komma loss från flugan som sitter i hans mungipa. Kampen är kort och snart ligger han i min håv.
Ingen av åns största öringar, men ger honom chansen till att växa på sig. Jag lossar flugan och sänker håven ner i vattnet igen. Och han glider över håvkanten tillbaka ut i sin ström.
Just då flyter allting ihop, tallen, fjället, fallet, öringen och jag. Vi blir ett och tillsammans skapar vi det vackra.

Jag är säker på att min far i sin himmel ler när han ser mig skriva dessa rader. Han är ju en del av mig och mitt intresse. Han har genom mina första yngre år skapat vad jag är idag ute i skog och mark eller vid en ström. Inte för att vi delade intresse för flugfisket, nej tvärtom, min far var vad man kan säga en klassisk metare. Stort långt haspelspö och tunga plastkulor skulle med kraft slungas långt ut i tjärnens kolsvarta vatten och sen var det bara att vänta.
Plötsligt så dök den vita kulan och mothugget kom som från ingenstans. Jag stod för eldvakt och alla plasken i strandkanten.
- schhhhhhh, inte plaska så förb_at!! har jag hört många gånger.
Medan han boade in sig på en plats så rörde jag mig runt hela tjärnen fortfarande med kula och mask. Men mer rörlig.
Det var där som nästa personer som betytt mycket för mitt fiske gjorde entré.
Kungsgårdarna presenterande mig för storån och dess harrar och ett helt nytt fiskesätt. Spinnflugan.
Han tog mig också med på doppmete i bäckarna efter bäcköring och röding.
Tjärnens svarta stilla yta byttes mot skummande vatten vilt framrusande i oändliga rörelser. Jag var fast.
Att det sen högg lite överallt gjorde ju inte saken sämre för en liten grabb och min mor har fått stå och steka småharr och öring efter nästan varje pass vi gjorde.

Våra fjällvandringar vi gjorde planerades så att jag vid några tillfällen fick komma nära något rinnande vatten, allt för att sen på kvällen kunna halstra öring över öppen eld.

Nu körde jag spinnflugan även under mina fiskeäventyr med pappa vid tjärnarna och jag lyssnade koncentrerat på varje råd mina far och mina nyfunna fiskevänner gav mig.
Jag var 10 år och jag pratade lika mycket om namn som Black Zule, Red Tag och Silver Doctor som Fantomen och Stålmannen.
Kenny hade tagit mig med ner till Järpen för att i järnhandelns lilla fiskehylla köpa mina första egna flugor.
Jag hade ingen ask att lägga dom i, så Kenny tömde sin låda för rakapparaten och ordnade en liten bit frigolit från affären i Ottsjö, vips så hade jag en min första egna flugask.
Min första kontakt med Deep Purple var inte via ”smoke on the water” utan en liten lila våtfluga som drog den ena efter den andra harren på mina kast. Tog ytterligare några år innan det också blev musik för mig.
Det fanns inga krav, jag fick misslyckas och lyckas i min egen takt.
Rakapparats lådan var med mig många år, innan den till slut gick i två delar och en ny, riktig flugask köptes för pengar som mormor skickat med som semesterpengar.

Jag blev ganska svårt hundbiten i sju års åldern av grannens boxer. Det var långt innan tidningarna slog upp ett hundbett på första sidan. Jag minns att jag fick 300 kronor för sveda och värk. Och för dom pengarna köpte jag mitt första haspelset.

Flugspö och det fisket gjorde sin entré när min farbror kom upp till jämtland för att hälsa på oss. Med sig i bilen hade han ytterligare två kamrater som även dom svingade flugan ut över ån. Återigen satt jag på stranden storögt och såg på när dom vadade ut i strömmen och sen lag flugan torrt i någon av alla små bakvatten som bildades i ån.
Jag började fiska mitt haspel som dom med flugspö. Inte att jag svingade ut kulan, nej mera att jag började tänka som en flugfiskare. Tidigare så dunkade man ut kula så långt över mot andra kanten som möjligt för att sen veva hem sakta över strömmen. Nu gjorde jag korta kast och vevade hem min fluga på helt annat sätt. Genom små bakvatten, framför stenar istället för bakom. Jag väntade på stranden tills jag såg vakande fisk för att sen ”vada” med mina gummistövlar ut i ån och fiskade riktat på en fisk.
Jag hade blivit en flugfiskare om än med ett haspelspö i handen.
Min första riktigt flugspöfångade öring och harr togs ytterligare några år senare på ett flugspöset från ABU. Men därifrån och fram till idag är en annan berättelse.

Idag är det två år sedan min far gick bort. Kvar står jag i saknad men också med många fina stunder som minnen. Men en sak tror jag mig veta, och det är att han är nog stolt där han sitter och ser mig följa i hans fotspår när det gäller naturen, friluftslivet och fisket.
Han kanske till och med får en dunk i ryggen av farfar och som slår ut med sina stora skogsarbetar nävar och säger, -Det är en bra pojk det där!
Och så får jag hoppas att det är, att han är nöjd över att hans arv lever kvar, både i mig och mina egna barn, om än lite mera rörliga i sitt fiske.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>