"Komma hem igen"

Vi kommer glidande in i Sandikakanalen, båda står vi upp för att se över den vassbevuxna strandlinjen, och där i morgondimman ligger den, stugan. Det växer en klump i magen, minnen blandas med ekon från en svunnen tid. Vi tittar på varandra och ler ikapp med den stigande morgonsolen. Våra barndoms somrar kommer tillbaka till mig. Och någonstans långt borta hör jag ekon av röster från förr.

Minnenas väg.

Senast som Christer var nere hos mig på besök var 1997. Så det var inte utan att vi båda såg fram emot hans besök i Roslagen igen. Innan han flyttade till Boden på tidigt 80-tal, så var vi i unga år mycket ute i deras sommarstuga i Sandika.
Så tisdag morgon packade vi båten för att göra en färd ut i skärgården och tillbaka, inte bara till Sandika och Östhammars skärgård, utan också en resa långt tillbaka i tiden.

Morgonen var kall och dimman låg tät över fjärden när vi vid åtta tiden lämnade hamnen och styrde ut på vår resa. Solen kämpade för att bryta igenom den täta dimman och där den låg som tätast färgades den nästan i gyllene guld. Här och var är inte dimman lika tät och öarna framträder som mörka skuggor och hjälper mig att navigera rätt.
Redan när vi passerar dom första öarna så lättar två havsörnar från sin nattvila, bryskt väckta av vår passage.

Havet ligger spegelblankt och båtfärden är en ren fröjd. Fluganberg har haft vänligheten att låna ut sin flytoverall till Chrillan så vi kan båda slappna av och njuta av morgonen.

Efter en kort körning så är vi utanför Hargshamn och jag slår av på gasen och glider fram. En bit föröver ser jag för en mycket kort stund huvudet från en säl innan den dyker. Vi spanar förgäves men ser inte till den något mer. Nu övergår båtfärden till att sakta puttra fram längs öar och skär och Chrillans första reflektion är hur mycket som har byggts på öarna.

Jag har varit åtskilliga gånger i dessa farvatten, men att komma åter med den vän som man tillbringat så många timmar med runt dessa öar, fiskande, badande eller bara åkt runt i hans Selco, är verkligen speciellt. Det handlar om 25-30 år sedan vi sist åkte här tillsammans och det blir verkligen en minnenas kavalkad, en blandning av Minnenas Television och Här är ditt Liv skulle man kunna säga, där vi turas om att fälla kommentarer som -Kommer du ihåg när! Minns du att vi, och så vidare.

Vårt första stopp blir vid Peaceön, som egentligen heter något annat. Namnet Peaceön fick den för att den hade ett stort Peacemärke målat på en av bergssidorna, märket var sen länge borta.

Nästa stopp, Bullerön eller Sprängön. Också det ett namn för att ön ser faktiskt ut som att den är sprängd i bitar. På den ön täljde vi in en barkbåt direkt i stammen på en av öns tallar.

Och gissa om lyckan var total när vi kommer tillbaka nästan 30 år senare och ser att den finns kvar, om än inte lika tydlig som då. Lite mossa och lav pryder nu också vår båt, men den finns kvar.

Chrillan vid vår barkbåt.

Som sagt lite svår att se.

Vårt nästa stopp blev den ö som vi kanske har dom flesta minnena ifrån. Bara namnet vi gav den säger en del, Midsommarholmen. Egentligen så heter den ön Svedjeskär, men som sagt, det var vår ö och många är dom midsomrar som vi tältat på ön. Här tog vi vår medhavda fika och gjorde sen en rundvandring på ön.

Midsommarön, eller Svedjeskär.

Efter att ha fikat och gått runt lite på ön, så gick färden vidare. Nu var siktet inställt på att "komma hem igen" tillbaka till stugan för att se hur den såg ut. Vi åker i farleden som till slut mynnar uppe i Östhammar och passerar öar som Murarudden, Kärringön och Korsören innan vi viker av in mot Sandikakanalen.

Sandikakanalen i vackra höstfärger.

Efter en kort färd genom den stilla och vackert höstfärgade kanalen så får vi syn på den, stugan.
En klump växer sig större i magen, en blandning av lycka och vemod. Nu rusar minnen genom huvudet och vi lägger till vid den lilla båthamnen och vandrar i tystnad över ängen upp mot stugan. Detta är magiskt. Vi ser på varandra och ler, och för en kort stund så är bilden jag ser av Chrillan helt plötsligt en grabb som är påväg tillbaka upp till stugan efter ett lyckat mete i kanelen. Vi är båda i dom yngre tonåren och jag kan höra min och Christers far skratta och mysa av lycka när dom öppnar sin surströmingsburk ute på altanen. Det är nästan så doften finns där också. Och även om våra fäder är borta från jordelivet så kommer dom till oss och vi får vandra runt där tillsammans. Det blir svårt att sätta ord på våran stund där, men magi kan vara ett. Och det bubblar starkt inombords, som om vemod och lycka singlar slant om känslorna. Man är inte förberedd alls på vad som komma skall, och små saker framkallar stora känslor. Jag bara konstaterar att min barndom har skapat många glada och fina minnen.

Vi blir kvar vid stugan en bra stund, men till slut vandrar vi tillbaka ner mot kanalen igen.
Solen har nu helt tryckt bort det sista av morgonens täta dimma och när vi åter kommer ut från kanalen så ligger fjärden helt blank och indränkt i solsken.

Länsöfjärden.

Vi gör också ett besök i den gamla båthamnen och går även där iland för en stunds tillbakablick.

Chrillan vandrar längs den "gamla" bryggan.

Efter att ha tillbringat större delen av dagen i våra gamla farvatten och gjort många fina och minnesvärda landstigningar så bryter vi upp och lämnar Sandika bakom oss och styr ut mot öppnare skärgård. Vi badar i solsken när vi åker igenom Tvärnösundet och spanar in bryggan där scener ur den klassiska Badjävlar av Lars Molin spelades in, Galtfjärden öppnar upp och vi stryker utmed land på Medholmen i vår färd upp mot Vingeskär. Också det en ö som Chrillan och jag besökte i våra ungdomsår, då ofta med kamrorna i högsta hugg. Ön har väldigt fina formationer i berget, och på vissa ställen ser det ut som marmor som rinner ner i havet.
Tyvärr kan vi inte gå iland eftersom ön idag är bebyggd.
Nu återstår väl bara en sak på vår resa. Vårat fiske.
För fiska gjorde vi mycket då tillsammans, även om vi vid något enstaka tillfälle blev brädade av syrran, som efter att vi hade kämpat en hel natt i jakten på gädda, kom ut på morgonen med våra föräldrar och drog två gäddor alldeles intill våra båtar.
Nu fanns ingen syrra i närheten och vi kunde försöka att för egen maskin fånga vår gädda. Det skulle få bli pricken över i;et på vår resa. Chrillan fick ett spö i handen färdigtacklat med en ZaltZam och efter att jag lyckats fånga och kroka av två gäddor så fick han äntligen kroka en grön gäddmadam. Lyckan var total.

Årets kanske viktigaste gädda.

Dagen började nu att gå mot sitt slut, och utmed Enskärs strandlinje lät vi båten stilla driva fram samtidigt som vi försökte suga ut det sista ur dagen. Att få en sådan här dag i mitten av oktober, med ett stilla hav och en värmande sol hör till ovanligheterna och är få förunnat. Och det vill till att man inser sin lycka och uppskattar stunden precis så som den är. När andra skyndar fram genom livet i jakten på lyckan så inser dom inte att den kanske finns närmare än dom tror. Och vad värre är, dom kanske inser för sent att dom redan passerat just en sådan stund.
Jag värdesätter min båt och möjligheten att få komma ut på havet och det med lika stor förälskelse varje gång. Och får jag sen dela min stund, med min familj eller mina fiskande vänner så gör det bara upplevelsen starkare. Att jag sen fick vara med och göra den här resan tillsammans med Christer, ja det var magi.
-Eller hur Christer?

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸On the sea where the dreams are never ending¸.·´¯`·.¸ ><((((º>