Ny tur bland tången.

Havet hade lugnat sig betydligt när jag ikväll åter parkerade bilen vid havsöringsviken. Ikväll fick jag sällskap av Granaten.
Solens sista strålar träffar endast udden utanför oss, men bara för en kort stund innan den sänker sig bakom tallskogen bakom oss.

Ikväll var vi inte ensamma på platsen, ytterligare en fiskare kastade av några vikar strax norr om oss. Av gårdagens vitskummande hav fanns endast dyningarna kvar, som i sakta mak rullande in mot stranden.

Här hugger det väl inte?

Vi fiskade oss söderut förbi flera små heta vikar utan att känna någonting. Men att dom fanns där fick jag se i den sista viken innan jag vände tillbaka mot bilen. Mitt i mitt blickfång så kastar sig 4-5 stycken decimeterstora firrar upp över ytan i vild flykt. Naturligtvis utom kasthåll för mig där jag står. Jagade av någonting var dom, men inget som ville visa sig för oss. Vi fiskar viken från båda sidor. Vi byter till och med sida, men ingenting händer. Och innan det blir allt för mörkt så vänder vi åter till bilen.

Det är en härlig känsla att stå här vid havet, när mörkret sänker sig och den ena efter den andra stjärnan framträder på himlen. Mörkret och dom tunga dyningarna skapar en nästan magisk känsla, lite åt det håller jag kan känna när jag står utvadad med flugspöt i hand, när augustikvällen sänker sig över dom jämtländska strömmarna. När synintrycken försvinner in i mörkret tar andra sinnen över, som doft och hörsel, och vågornas dova sång tillsammans med den svaga doften av tång gör att min själ sätter sig tillrätta i sinnefridens hängmatta och bara låter sig vaggas med.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>