Takläggar´n och jag på fiske.

Ni har säkert alla som läser detta små underbara fiskehistorier från gångna fisken att berätta för varandra där runt en öppen eld med en kopp nykokt kaffe i handen.
Jag tänkte nu berätta om just en sådan, en som kanske inte på alla sätt avspeglar en normal fisketur, men som trots allt sitter kvar i mitt minne för alltid.
Det är många år sen nu, men ändå färsk i minnet och mycket mycket speciell.

Jag och en kompis befann oss i jämtland med våra familjer och på dagordningen stod en fisketur, bara han och jag. En sådan där tur man bara kan längta efter när man har familj och småbarn.
Han, min vän som vi kan kalla för takläggar´n stod klar vid bilen när jag kommer ut ur stugan. Vi vinkar av familjerna och sätter leende av ut mot våran helkväll. Inte ont anande om vart kvällen kommer att föra oss.
Första stoppen blir Östra Vålådalen för kortköp. Vägen dit går fort och från bandspelaren i bilen strömmar Clarens Clemmons - You´re a friend of mine från skivan Hero.
Något av våran gemensamma Theme Song.

Väl framme så far vi runt i bakluckan på min gamla volvo efter plånböckerna.
Med pengarna i handen så slår vi igen bakluckan utan att titta efter ordentligt.
Ett konstigt ljud hörs och luckan går inte helt igen utan åker sakta upp igen.
Vi tittar på varandra, tittar på luckan, helt oförstående av vad som hänt.
Ut ur volvons gapande inre sticker ett litet och numera något krökt flugspö upp.
Vi tittar åter på varandra och inser vad som hänt.
Nu skall ju inte en sådan grej få stoppa oss från det annalkande fisket.
Kort handlas och vi tänker ge oss på två av Vålådalens åar samma kväll.
Flugfiske är numera bara att glömma, så det får bli spinnspöt.
En kort bit bort ligger vårat första mål. Ett vackert vattenfall med stora fina gropar och höljor som lämpar sig väl för fiske med spinnare.

Vädret är klart och fint och kvällssolen värmer fortfarande.
Vi fiskar både ovanför och nedanför fallet utan att känna något. Ja förutom takläggar´n då som känner att naturen kallar honom till ett lite mera dolt ställe för att tillsammans med myggen och avskildheten uträtta storverk.
Själva finishen blir dock lite annorlunda då han märker att något papper inte fanns vid hans sida. Så det får bli jag, som stegar upp för den branta slänten för att hämta hans räddning.
Jag lobbar in rullen på handgranats maner och stunden avlöper sedan till belåtenhet.

Fisken vill inte visa sig, så det blir att åka tillbaka till Östra Vålådalen för
nytt kortköp till nästa å. Halvvägs upp för slänten så slinter jag med ena foten i den branta sluttningen, tappar fotfästet och för att inte falla bakåt ner mot stenblock och den väntande strömmen så kastar jag mig fram och faller hårt mot marken.
Ligger stilla en stund om som för att känna igenom kroppen efter skador. Men jag är hel, dessvärre så är inte min ABU haspelrulle det. Foten sitter kvar i handtaget men resten av rullen ligger kvar på marken. Glad för att ha undkommit själv från större skada så samlar jag ihop mina delar och fortsätter upp till bilen.
Nu börjar resan kännas lite avslagen, men väl framme vid Östra Vålådalen så har takläggar´n fått mig på humör igen, med lite hjälp från Clarens då såklart.

Nu kollas bakluckan noga så inga fler spö haverier inträffar.
-Va fan é min plånbok? Det är takläggar´n som har sådan funderingar.
Letar en stund i och runt bilen innan han plötsligt inser var den kan ligga.
Tillbaka till vattenfallet och ner för slänten hasar vi. Han får själv leta på sin egna lilla plats. Han reser sig och jag kan bara se hans huvud därifrån jag står. Ett brett leende möter mig och en tumme upp, där låg den.

Ny plats och nya bekymmer brukar det ju heta.
Vi plockar ihop två kompletta fiskeset av det vi har och sätter igång att vandra den lilla biten in genom skogen för att nå våran nästa fiskeplats.
Det prasslar och sprakar runt oss i skogen, och ett tung flåsande hörs på håll.
Men vi ser ingenting. Jag säger i ett svagt ögonblick att får jag en fisk kring kilot idag, efter allt som hänt så slänger jag kepsen i ån.
Taget säger takläggar´n.
Flåsandet kommer närmare, och precis när vi når fram till vår lilla å, så kommer en mörk, mycket blöt och sliten jycke farande genom skogen. Helt slut sjunker han ner vi våra fötter.
Jaha, vad gör vi nu då.
Skärp och allehanda grejer bildar tillslut ett mycket avancerat koppel och vi startar våran vandring tillbaka ner mot bilen igen.
Vovven, en mörkt färgad Gordon Setter hoppar snällt in baksätet och vi backar ut på vägen igen. Första stoppet är Östra, men ingen känner igen jycken. Vi prövar Vålådalen men inte heller där känner någon igen den nu sovande jycken.
Nu återstår ett stopp och det är i Fångåmon och där vi till slut i alla fall napp av något slag även om det inte är i fisk form. Jyckens hem är funnet och ytterst motvilligt lämnar han den varma bilen för att gå med husse in.

Det har nu börjat skymma. Bortsett från lite kastande vid vattenfallet så är det inte mycket till fiske vi haft, så här på våran kväll.
Men vi ger oss inte. Tillbaka igen, och återigen startar vi vår vandring genom skogen. Denna gång når vi fram och äntligen så kan vi göra våra första kast ut i åns mörka vatten.
Tre kast, kanske fyra sen kommer hugget. En fin öring har tagit min lilla spinnare och ger mig nu en härlig kamp bland sten och rötter. Vid ett tillfälle så rullar han över en stor trädstam som ligger snett ut i åns lugnare partier.
När han väl ligger landad vid min sida så är allt annat som hänt som bortblåst.
Jag tittar upp och ser min vän leende en bit längre bort på väg mot mig.
Han har håven i hösta hugg men ser att det inte behövs.
Vi sitter ner båda två och tittar på fisken, vågen tas fram och han är en fin hanne på strax under kilot.
Jag skjuter upp min keps i pannan. Och tar en klunk ur min vattenflaska.
Vi sitter och pratar om det fantastiska i att det ändå vart så bra efter allt som hänt.
Det är då som han påminner mig om mitt vad någon timme tidigare.
Han knycker med huvudet ut mot ån som för att utan ord påminna mig.
Jag ser när kepsen försvinner nedströms mot den lilla forsnacken sen är den borta!!

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Inte längre hopplös topplös.

Ni som läste förra inlägget såg säkert att mitt Guideline Spö numera saknar sista delen av toppen.
Nu är jag inte längre hopplöst topplös. Tog kontakt med Guideline för att se om det gick att få tag på en ny topp. Tyvärr ingen ny, men en topp från ett nytt demospö gick att få om jag ville.
Och det till det underbara priset av Gratis!!
Så nu är en ny toppdel på väg med UPS till Hallstavik.
Stort tack till Guideline för den supporten. Och mitt LPXe är komplett igen.

Slår ett slag för skön musik och samtidigt för den goda saken. Det är Pernilla Andersson som kommer ut med ny cd, och har valt att via den ge stöd åt "Ge fan i våra vatten" kampanjen.

Klicka här för att beställa CD´n.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Öringresa till Jämtland.

Onsdag eftermiddag landade vi i Ottsjö. En resa vi nu gjort några år tillsammans. Ibland vid premiären i juni och som nu i augusti.

Resan så här i dom sista skälvande timmarna av strömmfisket innan det stänger den 1;a September är helt inställd på fiske efter öring.

Vi var inte många timmar i stugan i Ottsjö innan vi fullt klädda med vadare och spön klev ut i Storån för lite kvällsfiske.

En Storå som inte alls var sig lik. Vattnet rann tyst och stilla ner mot det överfulla magasinet.

Det är ingen vacker syn, och inte heller förstår jag meningen med att fylla magasinet så pass mycket att fisket i ån blir lidande. Men det finns säkert människor som tycker sig ha gjort kloka beslut som kan svara bättre på det än jag.

Vi fick alla kroka av lite fisk under kvällen, dock ingen större. Det tycktes bara vara Harren som var igång. Så fort mörkret sänkt sig avtog också aktiviteten och vi bröt för lite sömn.

Första hela fiskedagen startade vi med att vandra för att hitta lite nya fina platser i Vålån. En svårfiskad å, som har mycket klart vatten vilket gör att fisken är lättskrämd.

Vi delade på oss, ett gäng nedströms vandrandes uppåt och ett uppströms vandrandes nedåt.

Möttes på mitten och bytte ägare till bilnyckeln.

Fluganberg i en av åns fina höljor.

Fiskade ganska stora flugor för att på det sättet minska antalet småfisk. Vilket funkade delvis. Öringarna stod på vissa platser tätt och flera gånger var det flera som följde flugan in mot strandkanten. En vandring utmed Vålån ställer en del krav på dig som vadare. Åns klara vatten gör att man lurar sig i bedömningen av djupet. Dessutom är det stenigt och delvis mycket besvärligt att ta sig fram utmed ån.

Ingen av oss fick någon större fisk landad, men Mårtensson hade fin kontakt med lite större fisk i ett lugntstryk strax innan vi bröt upp och åter möttes.

Vålån håller en hel del fin stationär fisk, men kan nog mest ses som en lekå för dom större öringarna som finns ute i Ottsjön.

Ta det därför mycket varligt med den fisk du får i ån, och släpp helst tillbaka all småfisk för att låta den växa sig större.

Och en sak till, tar du dig tid och ork att ta dig ut till en sådan vacker plats för att njuta av fiske och naturen, -ta med dig ditt skräp hem!!!

På fler ställen än ett så hittar vi lägerplatser med diverse kvarglömda burkar och dylikt. Det är absolut inte vackert och hör inte hemma där.

Kvällsfiske, och nu fick vi äntligen träff på varandra, Lunkan och jag.

Fiske skulle bedrivas med honom och en av hans fiskekamrater Stenhuggar´n i deras vatten.

Ett väldigt trevligt möte, där kärleken till fisken, fisket och naturen var ömsesidig. Kändes helt enkelt inte som att det var första mötet.
Både Lunkan och Stenhuggar´n delade med sig av sina erfarenheter och vi fick några mycket trevliga timmar ihop allihop vid älven.

Möte vid älven.

Vi mötte också en kvällspromenerande skåning vid älven. Läs mer om det på Lunkans sida.
Fiskevärlden är full av underbara möten, så glöm inte att stanna upp vid älven för en pratstund. Vi väntade tillsammans in mörkret för att sen göra ett fiske på åns öringar.
Efter några timmar in i mörkret bröt våra värdar för lite sömn innan arbete dagen efter.
Vädret hade slagit om, och en mycket hård vind rev gång på gång tag i våra linor och gjorde det långa stunder omöjligt att kasta.
Plötsligt slits fluglinan ur mina händer och all lös lina löper snabbt ut i det mörka vattnet. När jag får tag om linan känner jag två, tre mycket tunga gung i spöt innan det blir stilla igen. En av åns större öringar hade visat vad den kunde.
En liten stund senare är det Fluganbergs tur, och denna gång blir det håvning av fisk.

Öring på 7hg, tagen på en svart wolly med guldkona.

Stormen tilltog ännu mer, i byarna säkert 20-25 m/s. Sanden yrde och det knakade och brakade i björkskogen. Och dom träd som Bävern inte fått omkull helt föll nu.

Vi letade förgäves efter lä för att vänta och se om vinden skulle lägga sig, men till slut gav vi upp och for hem mot stugvärmen igen. Tråkigt, eftersom öringen helt klart var på gång.

Dagen efter så har vinden lagt sig och det är åter dags att åter se "min" å. Ett lika kärt möte varje gång. Även denna gång delar vi på oss för att försöka täcka av hela ån under vår vandring.

Ett vatten för mina vinter drömmar.

Jag och Fluganberg fiskar oss ner genom den täta granskogen, låter våra flugor drifta av den ena fina höljan efter den andra. Bara småfisk tar våra flugor.

Ganska långt ner i ån får jag en stigning mot flugan och fisken ger sig av rakt ut i strömmen. En helt blank, nästan havsöringsfärgad öring kring strax under kilot gör några luftsprång innan den lossnar och försvinner ner i strömmen igen. Det blir tillsammans med några 3hg fiskar det enda större vi har kontakt med. Och all fisk vi får återutsätts igen i ån.

När vi åter får träff på Granaten och Mårtensson, så kan Mårtensson visa upp en matöring kring halvkilot.

5hg Öring från ån.

Vi beslutar att ge ån ytterligare en chans dagen efter. Ett fiske som blev ogjort, då man hade stängt området för björnjakt tyvärr. Vi blev utan, och hur det gick för björnen i området vet jag inte. Kanske kom han ändå undan. Kvällsfisket denna dag blev det i Storån igen. Även denna gång bara med Harr som resultat.

Sista dagen, och nu skulle det kraftsamlas för dom sista skälvande kasten. Återigen skulle vi ge älven vi besökte med Lunkan en chans. Denna gång utan våra vänner. Men först lite dagfiske som förlades i Storån och den f.d strömmen vid grustaget.Granaten spanar ut över den en gång så fina nacken.

Och som om det inte vore nog, att strömmen var borta. Det vart en sådan där dag som vi fiskare kan få ibland. Min spötopp på Guideline spöt gick av och min högra fot i vadarna började läcka.
Mycket fisk var igång och hela ån såg ut att vara full av mat. Överallt steg harren och plockade i sig av det goda. Även våra flugor. Ett 20-tal harrar krokade vi totalt tillsammans och bäst gick det för Granaten som hade fint fiske långt utvadad med sin lilla "grayling fluga".

Retsamma vak gav många flugbyten.

Vackert färgad Harr.

Kvällen kom och det var dags att åter bege sig av mot vårt nyfunna vatten. Vi skulle lösa kort och äta påvägen till vårt fiske. Ånns Värdshus hade båda sakerna, fiskekort och en bit mat. Eller?!
Hungriga efter en dags fiske parkerar vi utanför för att kliva rakt in i efterfesten av Bonkarallyt.

Hitta på nätet om Bonkarally:
BonkaRally är en gröver variant av Folkrace och är en tradition sedan långt tillbaka i dom jämtländska skogarna.

Visst kände vi oss en aningens fel ute i våra fiskekläder. Och kontrasten mellan det lugna tysta ute vid älven och det som mötte oss här var i det närmaste total. Mat fick vi, men inget fiskekort.
Slut var dom, och kortautomaten trasig, och nästa ställe som sålde kort var stängt.
Pratade med Lunkan för att rådfråga, och vi beslöt oss att fiska ändå. Tog med oss pengar för att kunna göra rätt för oss om någon kom. Kändes inte bra att fiska utan kort, men vad skulle vi göra.
Gjorde lite upptäckstfärder längs älven för att bekanta oss närmare innan det skulle bli mörkt och fisket skulle ta fart. Man skulle kunna säga att det åter blev en kväll med fin kontakt utan att kunna landa någon fisk. Fluganberg skrek till när han fick uppleva samma sak som jag bara någon dag innan. Linan for ur handen och en kort rusning innan fisken klev av. Mårtensson blev av med flugan, då hans 0,20 tafs inte höll för påslaget han fick i mörkret på en Svart WollyBugger med guldskalle. Jag avslutade fisket med att åter ha en riktigt bra påslag utan fast fisk. Natten blev klarare och stjärnorna började synas där vi låg utsträckta i mörkret och lyssnade efter vak och tittade ut i himmlavalvet.
Inte lika klar som en magisk kväll för några år sen vid Gevsjöströmmen, men även detta en stund att lägga på minnet för dom mörka vinterkvällarna. Det är så skönt att kunna ligga där, och bara vara i nuet, njuta av stunden och låta sig ryckas med av goda vänners närvaro. Detta är livskvalitet.
Jag önskar verkligen att alla människor hittar sådana här stunder i livet, när dom känner absolut närvaro utan krav och måsten. Precis som vi pratade om några kvällar tidigare Lunkan och jag, det finns två sorters människor, sökare och finnare. Den här kvällen, och många andra stunder jag har invid någon älv eller å i jämtland så är jag verkligen en finnare. Jag har funnit mig själv och vill bara stanna där och njuta, just där, just då, just nu!!

Tack för en skön, trevlig och kul resa.
Och till öringen ett varningens finger.....-Vi tar dig nästa gång!!På vissa platser fanns fina pooler att fiska av.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Up, Up and Away

Nu mina vänner, så är allt packat och klart!
Imorgon bär det av upp till Jämtland igen. Skall bli otroligt skönt att få återse mina längtans vyer igen. Med mig denna gång på resan har jag Mårtensson, Granaten och Fluganberg.
Ett härligt gäng att företa en sådan här resa med.
I år kanske vi även får träff på Lunkan och ett återseende med Stig, för att dela en kopp kaffe och härlig samvaro utmed någon ström. Tills vi vänder åter för avrapportering på söndag så finns alltid förra årets resa att blicka tillbaka på. Läs mera här.

Tills vi hörs igen, skitfiske till er alla.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Min nya vadarjacka faller isär och doftar illa.

Ni minns säkert, när jag berättade om vadarjackan jag köpte till sommarens och höstens fisken.
En Guideline Microstretch. En kampanj hos Fishline gjorde att jag slog till.
Hade kollat runt lite på olika forum, och många hade bara bra att säga om den.
Jag slog till.
Jag använde jackan under sommarens resa till Jämtland och den stod väl upp till mina förväntningar.
Så när som på en unken, instängd doft som fanns. Men jag tänkte att den går säkert bort vid användning och lite vädring.
Nu gjorde den inte det, utan blev bara värre. Jackan har hängt ute 14 dagar sen jag kom hem, men doften fanns kvar. Sagt och gjort, tog kontakt med återförsäljaren som rekomenderade tvätt i 30 grader, skonsammaste programmet. Döm om min förvåning när jag hängde upp jackan för att få dropptorka. Nästan varje limmad tätfog mot sömmarna hade släppt, och nu stod jag med en jacka som var helt slut.
Doften den fanns också kvar.

Jag tog åter kontakt med leverantören, i det här fallet Fishline.

Fick kontakt med en bra kille där som nu gjort en reklamation av jackan, och jag får en ny, dock inte samma modell, utan en Guideline Airlight.

Nu sitter jag här och hoppas att jackan kommer att hinna fram innan jag åter far till jämtland för lite fiske på onsdag.

Att saker och ting vi köper inte alltid uppfyller dom önskemål eller förväntningar som vi ställer på dom, sånt händer och är naturligtvis tråkigt.

Och i detta fallet är det en sak som man äntligen kostat på sig och som man kommer att vårda för att ha glädje av många fisketurer.

Om det händer, så är det en väldig tur att det finns återförsäljare som tar detta på stort allvar och gör allt dom kan för att hjälpa till att lösa problemet.

Guideline Microstretch tror jag fortsatt att det är en bra jacka, men att detta var ett "måndags" exemplar. Och att Fishline motsvarade mina förväntningar råder ingen som helst tvekan om. Jag kommer att fortsätta rekomendera Fishline som leverantör, både till mig själv och mina fiskande vänner.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Kantareller i massor.

Fredag, och en ledig dag. Vädret växlar hela tiden utan att för den skull bli till regn. Sugen att röra på mig, och för att börja skaffa mig ingredienser till höstens matlagning så stod valet idag på svampplockning. Fluganberg fick ett sms, och svarade glatt ja på frågan om han ville slå mig följe. Efter cirka 10 minuters vandrande utmed en skogsväg, så böt vi riktining och klev av vägen och in i skogen. Jag hann inte mer än ett 50-tal meter in i skogen så lyste marken gul emot mig.

Jag tror mig aldrig sett så många kantareller på en och samma plats tidigare. Nästan så dom bildade den klassiska svampringen.

Efter tre timmars vandrande och mängder med svamp senare, så klev vi åter ut på den lilla skogsvägen igen. Nu återstår en fredags kväll tillsammans med borste och en hög med svamp att rengöra, förvälla och frysa.

Väl hemma igen så vart det räddningsinsats i poolen. En slända kämpande mot det blöta.

Visst ser han glad ut, efter räddningen.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Nattfjärilar av det vackra slaget.

Kvällarna blir bara mörkare och mörkare, det känns i luften, den är påväg nu. Hösten.
Än så länge så håller väl sommaren i sig någon vecka till hoppas jag. Men det kan ju också bli som förra året. Då blåstes Roslagen sönder och samman av den första höststormen redan den 4 Augusti.

Här hemma vankas det av och an nu. Nästa vecka så bär det av tillbaka till Jämtland med mina vänner för några dagars intensivt fiske efter i första hand öringen.
Och att dömma av både Lunkans och Stigs bloggar så börjar öringen att röra på sig nu i skydd av augusti mörkret.
Lite smolk i glädjebägaren dock är att Vattenfall och deras allierade i dom olika ägarna till sveriges alla vattenmagasin gör allt för att släcka drömmen om riktigt strömfiske i Storån.
Får lite rapporter om att magasinet är fyllt till bredden redan nu.

Dom mörka sensommar kvällarna bjuder på lite naturupplevelser av det mindre slaget.
Två fantastikt vackra nattfjärilar har gjort mig sällskap på min uteplats.

Ligustersvärmare (Sphinx ligustri)

Bert Gustavsson på Naturhistoriska Riksmuseet hjälpte mig med svaret på vilken sorts fjäril detta var. Och precis som även Fluganberg skrev i en kommentar så var det en spinnmal
En Slånspinnmal.

Tack för hjälpen Bert och Fluganberg.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Sol och Bad.

Återigen har värmen träffat roslagen ordentligt, och helgen har tillbringats både på och i havet.
Fiske har det varit väldigt lite utav, så när som på lite mete från land.
Under lördagen så letade vi upp en bra plats för att kunna se Roslagsloppet, en internationell båtsportsklassiker sedan 1960-talet. I år var det närmare hundra anmälda båtar. Tyvärr så tycker jag att blev en ganska avslagen tillställning. Ett 20-tal båtar passerade oss där vi satt och eftersom det var mer eller mindre omöjligt att få tag på ett program så var det svårt att veta vem som var vem.

Sture och min mor gjorde oss sällskap på klipporna.

Pontus metade abborre en stund.

Roslagsloppet och två av deltagarna.

Anneli spanar efter nästa båt.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Rospiggen goes English.

Rospiggen goes english lyder rubriken och det stämmer på pricken. För ut bland kobbar och skär for vi, jag tillsammans med min gode vän Micki och hans släkting från USA, Charlie.
Engelskan var det bara att försöka damma av då den legat sovandes under många år.
Att möta någon på byn och förklara vägen för känns lätt, men nu skulle vi ta oss igenom teknik, taktik och frågor om fiskesätt och platser. Solklart på svenskan, men lite knöligare på engelskan. Tur då att vi fiskare har vårt internationella språk, vi tycks förstå varandra utan att ens några ord yppas.
Nu rådde det inte total tystnad i båten, nej tvärtom. Och kvällen blev mycket trevlig med många skratt. Charlie är en berest fiskare som landat lax, öring och harr i Alaska bland annat.
Dessutom en fantastisk personlighet. Nice to know him, helt enkelt!!

Tanken var att jag skulle agera guide och lotsa mina vänner bland grynnor och vasskanter. Och jag gjorde mitt yttersta, men fisket i den tunga värmen var segt.
Oartigt kanske, men jag blev först med att ropa, i got one, its a pike.
En liten gädda på dryga kilot hade tagit min Zalt Zam som jag vevade sakta sakta förbi en vasskant. Efter lite drillning så lossnade den precis vid båten och vände åter ner i djupet.

Drev av ytterligare några kanter innan det var dags igen. Återigen var det guiden som drillade fisk. En fisk kring två kilo landades, och jag gjorde inte en catch and release. Gäddan togs av daga och fick bli vår present till Mickis mor.

Piketime.
Charlie och Micki fiskar av en djupkant nära vassen.

Efter en stund började det suga lite i magen, och jag letade upp en fin lävik för lite rast vila på stället. Micki stod för förtäring med kaffe därtill.

-don´t you northern guys like the warm weather? frågade Charlie samtidigt som vi andra två kastade oss i havet för att svalka oss.

Coffee time.

Vi fiskade ytterligare några timmar innan det var dags att bryta för kvällen. Utan någon mer kontakt för någon av oss. Men ganska nöjda ändå, för en dag på sjön är alltid en bra dag.

Charlie gav jag en ny inbjudan till en ny tur redan på bryggan. Så innan han åker tillbaka over there, så skall vi försöka oss på ett septemberfiske efter lite mera sugna gäddor.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸tight lines¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Lycklig i sin himmel.

Mörkret sänker sig över den lilla dalen där ån bryter sig fram bland stenblock och fallna träd.
Jag sitter lutad mot en av skogens gamla tallar och ser ut över det mörka lugna vattnet.
Uppströms ligger vattenfallet som nu med hjälp av solens sista strålar färgas i silver.
Allt ljud som skapas av det vilt framrusande vattnet har nu här nerströms ebbat ut och jag kan höra skogen viska i dom sista andetagen som vinden gör innan mörkret och tystnaden tar över.
Jag blir alldeles varm om ryggen där jag sitter och önskar någonstans att vi skulle kunna samtala tallen och jag.
Han har stått här i hundratals år och sett ut över ån, vad har inte han sett, vilka förändringar har inte han varit med om. Och nu får jag dela en stund med honom.

Dom första sländorna flyger ut över ån och börjar sin dans och jag är säker på att jag inte är ensam om att se detta. Även under vattenytan tror jag att det finns åskådare till detta skådespel.
En av sländorna landar på vattnet och flyter bort från den plast jag sitter på, för att bara efter en liten stund försvinna ner i djupet. Kvar blir en liten bubbla och ringar som sprider sig ut över vattenytan.
Det är just det här jag väntat på där jag suttit lutad mot min gamle vän. Jo vi har möts här förr, många gånger, och det är ett lika kärt återseende varje gång. Jag får dela hans plats och vy om än bara för några timmar.

Ytterligare en öring bryter ytan i sin jakt på mat. Men ännu är det för tidigt att lägga ut min fluga. Jag väntar på rytmen, den rytm i vaken som bara en säker öring gör.

Fallet har nu släckt sitt silver ljus och min blick söker sig upp mot dom majestätiska fjällen som ramar in hela mitt synfält.
Fjället har legat just där och precis på samma sätt i tusentals år ändå är det liv i dess branta sidor när jag ser på det.

Öringen jagar inte längre över hela ån, utan har ställt sig på en strategiskt bra plats och väntar nu på att maten skall komma till honom. Nu är det dags för mig att försöka överlista honom med min fluga. En liten svart sländimitation knyts på tafsen och jag smyger ner mot vattenbrynet. Dom första utläggen varken stör eller lockar honom där han står.
Byter fluga och lägger åter ut strax ovanför hans ståndplats. Han stiger mot flugan men avbryter och återvänder ner mot den ljusa sandbottnen.
Nytt utlägg och ett försök till att inte få så snabb drift på flugan lurar honom.
Flera gånger bryter han ytan i vilda hopp utan att komma loss från flugan som sitter i hans mungipa. Kampen är kort och snart ligger han i min håv.
Ingen av åns största öringar, men ger honom chansen till att växa på sig. Jag lossar flugan och sänker håven ner i vattnet igen. Och han glider över håvkanten tillbaka ut i sin ström.
Just då flyter allting ihop, tallen, fjället, fallet, öringen och jag. Vi blir ett och tillsammans skapar vi det vackra.

Jag är säker på att min far i sin himmel ler när han ser mig skriva dessa rader. Han är ju en del av mig och mitt intresse. Han har genom mina första yngre år skapat vad jag är idag ute i skog och mark eller vid en ström. Inte för att vi delade intresse för flugfisket, nej tvärtom, min far var vad man kan säga en klassisk metare. Stort långt haspelspö och tunga plastkulor skulle med kraft slungas långt ut i tjärnens kolsvarta vatten och sen var det bara att vänta.
Plötsligt så dök den vita kulan och mothugget kom som från ingenstans. Jag stod för eldvakt och alla plasken i strandkanten.
- schhhhhhh, inte plaska så förb_at!! har jag hört många gånger.
Medan han boade in sig på en plats så rörde jag mig runt hela tjärnen fortfarande med kula och mask. Men mer rörlig.
Det var där som nästa personer som betytt mycket för mitt fiske gjorde entré.
Kungsgårdarna presenterande mig för storån och dess harrar och ett helt nytt fiskesätt. Spinnflugan.
Han tog mig också med på doppmete i bäckarna efter bäcköring och röding.
Tjärnens svarta stilla yta byttes mot skummande vatten vilt framrusande i oändliga rörelser. Jag var fast.
Att det sen högg lite överallt gjorde ju inte saken sämre för en liten grabb och min mor har fått stå och steka småharr och öring efter nästan varje pass vi gjorde.

Våra fjällvandringar vi gjorde planerades så att jag vid några tillfällen fick komma nära något rinnande vatten, allt för att sen på kvällen kunna halstra öring över öppen eld.

Nu körde jag spinnflugan även under mina fiskeäventyr med pappa vid tjärnarna och jag lyssnade koncentrerat på varje råd mina far och mina nyfunna fiskevänner gav mig.
Jag var 10 år och jag pratade lika mycket om namn som Black Zule, Red Tag och Silver Doctor som Fantomen och Stålmannen.
Kenny hade tagit mig med ner till Järpen för att i järnhandelns lilla fiskehylla köpa mina första egna flugor.
Jag hade ingen ask att lägga dom i, så Kenny tömde sin låda för rakapparaten och ordnade en liten bit frigolit från affären i Ottsjö, vips så hade jag en min första egna flugask.
Min första kontakt med Deep Purple var inte via ”smoke on the water” utan en liten lila våtfluga som drog den ena efter den andra harren på mina kast. Tog ytterligare några år innan det också blev musik för mig.
Det fanns inga krav, jag fick misslyckas och lyckas i min egen takt.
Rakapparats lådan var med mig många år, innan den till slut gick i två delar och en ny, riktig flugask köptes för pengar som mormor skickat med som semesterpengar.

Jag blev ganska svårt hundbiten i sju års åldern av grannens boxer. Det var långt innan tidningarna slog upp ett hundbett på första sidan. Jag minns att jag fick 300 kronor för sveda och värk. Och för dom pengarna köpte jag mitt första haspelset.

Flugspö och det fisket gjorde sin entré när min farbror kom upp till jämtland för att hälsa på oss. Med sig i bilen hade han ytterligare två kamrater som även dom svingade flugan ut över ån. Återigen satt jag på stranden storögt och såg på när dom vadade ut i strömmen och sen lag flugan torrt i någon av alla små bakvatten som bildades i ån.
Jag började fiska mitt haspel som dom med flugspö. Inte att jag svingade ut kulan, nej mera att jag började tänka som en flugfiskare. Tidigare så dunkade man ut kula så långt över mot andra kanten som möjligt för att sen veva hem sakta över strömmen. Nu gjorde jag korta kast och vevade hem min fluga på helt annat sätt. Genom små bakvatten, framför stenar istället för bakom. Jag väntade på stranden tills jag såg vakande fisk för att sen ”vada” med mina gummistövlar ut i ån och fiskade riktat på en fisk.
Jag hade blivit en flugfiskare om än med ett haspelspö i handen.
Min första riktigt flugspöfångade öring och harr togs ytterligare några år senare på ett flugspöset från ABU. Men därifrån och fram till idag är en annan berättelse.

Idag är det två år sedan min far gick bort. Kvar står jag i saknad men också med många fina stunder som minnen. Men en sak tror jag mig veta, och det är att han är nog stolt där han sitter och ser mig följa i hans fotspår när det gäller naturen, friluftslivet och fisket.
Han kanske till och med får en dunk i ryggen av farfar och som slår ut med sina stora skogsarbetar nävar och säger, -Det är en bra pojk det där!
Och så får jag hoppas att det är, att han är nöjd över att hans arv lever kvar, både i mig och mina egna barn, om än lite mera rörliga i sitt fiske.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Kvällsmete efter Abborre.

Efter att ha gjort lite nytta hemma med målning och annat skoj så gjordes ett klädbyte och en packning av kaffe och bulle, sen iväg.
Ut på havet för lite kvällsmete efter abborre.

Tog en liten stund innan vi hittade på dom, men sen kom dom igång att hugga. Mete på grynna runt 4-6meters djup brukar vara melodin så här i augusti.
Bland det första som hände var att vi blev iakttagna, av en säl som patrullerade av ett utlagt nät. Tyvärr hann han inta undervattensläge innan kameran var framme.

Kvällen blev bara vackrare och vackrare, och när solen spred sina sista strålar över havets blanka vattenyta så drog Anneli kvällens största abborre.

Nu är vi precis hemkomna, och abborre är påväg ner i röken.

Frukost med rökt abborrmacka imorgon innan jobbet. Bra start på dagen helt enkelt.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Fin dag med skral utdelning.

Ny dag på sjön. Idag var det Granaten som löste in sitt presenkort. En heldag på sjön, med mat och båt.
Vi skulle göra ett försök på enbart Abborre och kanske någon Gös. Med på resan var också Fluganberg. Första testen gjorde vi i viken in mot Hallstavik. En för oss ganska ofiskad vik. kanske mest på grund utav historiska skäl. Viken har inte alltid varit så frisk som den är numera. Den tunga industrin gjorde tidigare viken nästan död. Men det var på 70-talet. Numera håller den riktigt fin klass, och gädda, gös och abborre trängs med havsöring och även säl som synts långt in i viken.
Första stoppet och redan i andra kastet hugger det för mig. Jo då, jag smög ut en Zalt Zam över en grynna och gäddan var snabbt där och högg. Grabbarna skrattade högt, men påtalade också att, -Var det inte aborre vi var ute efter!!

40 åringen själv i färd med att jigga av en djupkant.

Ny plats, nu ännu längre in i viken. Bara någon distans utanför Hallstavik. Och här kom också första kontakten med abborre. Ett halvkilo grön jägare hade tagit min långsamt fiskade reflexspinnare.

Skärgårdens gröne jägare.

Ytterligare ett hugg, men sen dog allting. Kanske var det vindkantringen och den lilla regnskuren vi fick som gjorde att huggen uteblev. Vi prövade några ställen till utan resultat, och nu började det suga lite i magen så vi bestämde oss för att åka ut ur viken och mot en hägrande lugnvik för att äta lite middag.

Middagen idag bestod i Rostbiff och Potatissallad på solvarma klippor.

När middagen och kaffet var avklarat så var det åter dags för fiske. Nu skulle vi försöka på ett av Fluganbergs gamla favoritställen. Först skulle vi passera ett trångt sund, för att sen komma in i dom grunda fina vikarna som tidigare har givit fina abborrar.

Trång passage.

Havsörnar gjorde oss sällskap vid flera tillfällen.

Den ena fina viken, grynnan och vasskanten fiskades av utan så mycket som ett hugg. Jiggar och spinnare i olika färger testades. Vi vevade långsamt, snabbt eller ryckigt, men abborren var som bortblåst. Och ni vet ju själva vilka funderingar man kan få, när plats och bete tycks stämma men inget hugg kommer. Timmar och otaliga kast senare så gjorde vi åter ett strandhugg för att ta oss en kopp kaffe.
Alla dom tidigare så tunga molnen hade dragit sig längre in mot fastlandet och kvällen blev nu solig varm och skön.

Ett tecken på att hösten är påväg.

Ytterligare en plats skulle testas inna vi bröt för kvällen. Ett sund som jag vet givit fisk tidigare. Och nu äntligen så fick vi lite kontakt. Fluganberg tappade av och hade också några följare. Men mer blev det inte den här dagen. Ett ganska dåligt resultat helt enkelt.
Och det är inte utan att man funderar lite. Flera fisken har nu nästan alla kammat helt noll.

Granaten i kvällsolen.

Naturligtvis ger vi inte upp här. Utan vi får ta nya tag lite senare in i augusti, en månad som brukar vara riktigt fin på just skärgårdsabborren.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Pick Nick i Roslagen och Fin Öring i Jämtland.

Annelis bror fick av oss ett presentkort på sin 40-års dag som han kunde lösa in hos oss, mot en hel dag på sjön med lunch och avkoppling. Idag löstes presentkortet in.
Anneli och jag packade iordning allting och gav oss iväg tidigare för att få en plats med fina klippor och bra för barnen att både bada och meta.
Lite senare åkte vi tillbaka in till bryggan där hela familjen stod och väntade. Även Farmor och Farfar hade kommit med för att vinka av oss när vi vände tillbaka ut mot vår för dagen alldeles egna ö.

Och trots avsaknaden av solen så fick vi en fin dag på sjön tillsammans. Med både planerade och kanske något mindre planerade bad. Abborremete och trevligt sällskap.

Abborrmete med barnen, en riktigt härlig klassiker.

Ibland letade sig solen fram bland molnen.

Underbart god lunch, med sill och rökt lax klämmor, färskpotatis och grillad korv.

In över fastland var vädret sämre.

Blomstersol.

Laxklämma:

Tunnbröd.

Skiva färsk kall potatis i tunna skivor.

Hacka blandsallad och lägg på.

Rök lax i bitar.

Kokt ägg.

Lite Citronpeppar.

Rom sås alt Majonäs.
Avsluta med Tomat och hackad dill.

Sillklämma:

Tunnbröd.

Sill alt matjesill.

Färsk potatis i skivor.

Sallad och Gräslök.

Skivat ägg.

och till matjesillen gräddfil.

Imorgon bär det av ut på havet igen, då för ett nytt försök på fiske efter Abborre och Gös. Med på resan då är Fluganberg och Granaten. Även det ett 40-års presentkort som lösts in nu.

Tätt om given, men vad gör väl det. Kaptenen på båten njuter i fulla drag han också.

Till sist vill jag förmedla ett mms jag fick ikväll. Det kom från Stig som tagit en fin öring i ett av våra gemensamma smygvatten. En mycket fin öring tagen på torrfluga. Ett stort grattis skickar jag till Stig, som kämpat vid några fisken med större fisk som bara varit med ett tag för att sen släppa. Det komer säkert en rapport från honom senare ikväll, där han skriver mer om sitt fiske.

Flugfiske i Årefjällen.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>