onsdag 23 december 2009
måndag 21 december 2009
Nu vänder det
Några dagar kvar till julafton och på bordet ligger en för dagen inhandlad Gravad Lax, uppskuren och väl inslagen i sin vakuumförpackning.
En ganska målande bild av, hur väl jag lyckats i mina kära havsvikar i jakten på julöringen.
Mitt misslyckande ligger inslaget i vakuumförpackningen på köksbordet.
En ganska målande bild av, hur väl jag lyckats i mina kära havsvikar i jakten på julöringen.
Mitt misslyckande ligger inslaget i vakuumförpackningen på köksbordet.Roslagen ligger nu väldigt väl inpackat i ett tjockt fint snötäcke och det lovas fortsatt kyla över julhelgen, så vi kanske får behålla våra vita jul ändå.
Det bästa med denna dagen är att nu vänder det. Nu går vi så sakteliga mot ljusare tider.
fredag 18 december 2009
Kallt och Snö i Roslagen
11 minusgrader imorse, och inget djupt, men ändå ett litet snötäcke har lagt sig över Roslagen.
Vintern är onekligen här och det låter som att vi skall få behålla den några dagar till i alla fall.
Flugfiske var planerat till imorgon, men det ser ut som att det fryser inne.
Men som jag skrev till en fiskvän, så skall Rospiggen försöka ta sig ut innan Tomten står i dörren och blockerar vägen.
Vintern är onekligen här och det låter som att vi skall få behålla den några dagar till i alla fall.
Flugfiske var planerat till imorgon, men det ser ut som att det fryser inne.
Men som jag skrev till en fiskvän, så skall Rospiggen försöka ta sig ut innan Tomten står i dörren och blockerar vägen.
¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
lördag 12 december 2009
Naturvänligt som bara den
Dagen för den årliga strandglöggen var här, och vädret visade en aningen av vinter i roslagen då det slaskat ihop små vita strängar av snö här och var på vägen ut mot kusten.
Väl därute bjöds vi på en sanslöst vacker soluppgång i eldens starkaste färger.
När väl solen sen tog sig över dimmolnen lyste den från nästan klarblå himmel den korta stund den visade sig.
Fisket, -ja jag vet inte om det är något att skriva hem och berätta om!
Vi gick bom även idag, och nu fanns inga förklaringar längre runt brasan där vi satt och smuttade på glöggen och åt av annat gott som dukats upp.
Nä, vi gick över till att prata Harrfiske istället och annat kul.
Vi som samlades runt elden idag var Fluganberg, Granaten, Mårtensson och Mr Troutlaw plus jag själv.
Detta år stod Granaten och Mårtensson för godsakerna.
Fluganberg och Mr Troutlaw i samspråk.
När väl glöggandet var klart vidtog en stunds fiske igen, men inte heller den värmande glöggen kunde göra något åt det faktum att fisken uteblev. Naturvänligt som bara den.
Dock var det ett trevligt sätt att umgås på och jag måste tillstå att vi alla värnar lika mycket om det en sådan här dag, som själva fisken.
Jag menar, på det här viset blir jag ju "tvungen" att ta mig ut igen innan jul.
-Stackars mig!!
Fluganberg in action.
Väl därute bjöds vi på en sanslöst vacker soluppgång i eldens starkaste färger.
När väl solen sen tog sig över dimmolnen lyste den från nästan klarblå himmel den korta stund den visade sig.
Fisket, -ja jag vet inte om det är något att skriva hem och berätta om!Vi gick bom även idag, och nu fanns inga förklaringar längre runt brasan där vi satt och smuttade på glöggen och åt av annat gott som dukats upp.
Nä, vi gick över till att prata Harrfiske istället och annat kul.
Vi som samlades runt elden idag var Fluganberg, Granaten, Mårtensson och Mr Troutlaw plus jag själv.
Detta år stod Granaten och Mårtensson för godsakerna.
Fluganberg och Mr Troutlaw i samspråk.Dock var det ett trevligt sätt att umgås på och jag måste tillstå att vi alla värnar lika mycket om det en sådan här dag, som själva fisken.
Jag menar, på det här viset blir jag ju "tvungen" att ta mig ut igen innan jul.
-Stackars mig!!
Fluganberg in action.·´¯`·.¸En trevlig Lucia & 3;e Advent på er·.¸ ><((((º>
torsdag 10 december 2009
En minut av längtan
På väg 321 strax efter Myrviken brukar det vara första glimten jag får av fjällen om vädret tillåter. Och varje år är det likadant, det suger till i magen och jag får dra en extra gång efter andan.
Med toppar på 1300 till 1400 meter ligger dom där Oviksfjällen, en försmak av vad som komma skall. Dom följer mig sen hela vägen upp mot mitt mål, och gång på gång ser jag dom genom min sidoruta.
Jag har ingen relation till dom fjällen på samma sätt som de som omger målet till vilken resan nästan alltid går, men ändå betyder de så mycket för mig.
Jag har sett dessa fjäll i alla tänkbara väder och årstider, ibland snöklädda då tackräcket varit lastat med skidor, ibland i sommarskrud, vacker skiftande i alla gröna nyanser som finns, på väg mot fiske eller fjällvandring. Någon gång har dom inte synts alls då gråa tunga moln svept in dess mjuka sidor.
För över fyrtio år sedan möttes vi för första gången, mina minnen från den tiden har min mor och far fått stå för, men mina egna första minnen måste vara när vi som familj tog oss upp till Ottsjö med pappas gamla Saab 95;a. Vi låg oftast i bak på kombin, jag och min, syster och sov större delen av färden. Packningen var väl inplastad på takräcket. Vi blev alltid väckta någonstans vid Rätan för att kunna vara med sista delen av färden fram. Också naturligtvis för att vi nästan alltid stannad vid naturcampingen strax efter Rätan för att äta frukost och bada om vädret tillät. Än idag så stannar jag ofta där, även om det numera är betydligt mycket mera folk där och också uppförts en kojby på platsen.
Det är en fantastisk känsla att ha fått se mina egna barn springa omkring på samma platser och leka som jag själv gjorde i deras ålder.
Ibland när jag var liten kom vi inte upp till Rätan förrän det blivit kväll och då min far jobbat hela veckan och nu var trött slog vi upp tält där för att sova och fortsätta färden dagen efter.
Jag var ofta först ut ur tältet och trampade otåligt av och ann bland dom då ganska vanliga tyska husbilarna, innan så färden fortsatte fram mot målet.
Det är egentligen fantastiskt hur någonting som är så flyktigt kan sätta sig så djupt i min själ och vara en sådan längtan varje år, och kanske speciellt nu när vi gått in i den mörka årstiden.
Den första blicken av dessa fjällsidor varar kanske knappt en minut, om man håller hastighetsgränsen, sen är dom borta för att dyka upp igen längre fram på vägen. Men just denna minut är den speciella.
Tänker man sen efter hur många gånger jag passerat just denna plats så måste tiden jag fått under alla dessa år vara väldigt liten, kanske en timme totalt under snart 43 års tid. Ändå har dom gjort så starkt intryck på mig.
Jag kan bara finna två ord som passar in på detta, och det är längtan och kärlek.
Jag slås av tanken på hur både jag och världen runt omkring dom har förändrats genom åren. Också tankar på med hur många människor jag delat just den där stunden med, människor som har betytt och betyder mycket för mig, som min familj och fiskevänner. Jag har också vid några enstaka tillfällen i yngre år fått möta dom ensam tillsammans med min trotjänare då under många år, en orange volvo 142;a.
Fortfarande med samma mål, Ottsjö.
Tänk bara på musiken som spelats ur bilens högtalare, eller på vilka kläder jag haft på mig, hur modet sett ut.
Ändå så har Oviksfjällen legat där på samma sätt, lika inbjudande och välkomnande som alltid.
För mig är dom den välkomstdrink jag får när jag kommer tillbaka till Jämtland varje år, eller som en röst som svara när du kommer hem efter en dag på jobbet och ropar hallå i hallen och någon svarar glatt inifrån huset eller lägenheten. Det är samma värme, samma känsla som kommer över mig, jag är hemma.
Fiske då?
Ja till helgen vankas det glögg på stranden vid våra silvervatten. Ny tradition som är väldigt trevlig. Hoppas att öringen också känner för lite smak av glögg och pepparkaka. Och kanske avsluta med en rejäl tugga i våra kustwobblers.
Rapport kommer.
Med toppar på 1300 till 1400 meter ligger dom där Oviksfjällen, en försmak av vad som komma skall. Dom följer mig sen hela vägen upp mot mitt mål, och gång på gång ser jag dom genom min sidoruta.
Jag har ingen relation till dom fjällen på samma sätt som de som omger målet till vilken resan nästan alltid går, men ändå betyder de så mycket för mig.
Jag har sett dessa fjäll i alla tänkbara väder och årstider, ibland snöklädda då tackräcket varit lastat med skidor, ibland i sommarskrud, vacker skiftande i alla gröna nyanser som finns, på väg mot fiske eller fjällvandring. Någon gång har dom inte synts alls då gråa tunga moln svept in dess mjuka sidor.
För över fyrtio år sedan möttes vi för första gången, mina minnen från den tiden har min mor och far fått stå för, men mina egna första minnen måste vara när vi som familj tog oss upp till Ottsjö med pappas gamla Saab 95;a. Vi låg oftast i bak på kombin, jag och min, syster och sov större delen av färden. Packningen var väl inplastad på takräcket. Vi blev alltid väckta någonstans vid Rätan för att kunna vara med sista delen av färden fram. Också naturligtvis för att vi nästan alltid stannad vid naturcampingen strax efter Rätan för att äta frukost och bada om vädret tillät. Än idag så stannar jag ofta där, även om det numera är betydligt mycket mera folk där och också uppförts en kojby på platsen.
Det är en fantastisk känsla att ha fått se mina egna barn springa omkring på samma platser och leka som jag själv gjorde i deras ålder.
Ibland när jag var liten kom vi inte upp till Rätan förrän det blivit kväll och då min far jobbat hela veckan och nu var trött slog vi upp tält där för att sova och fortsätta färden dagen efter.
Jag var ofta först ut ur tältet och trampade otåligt av och ann bland dom då ganska vanliga tyska husbilarna, innan så färden fortsatte fram mot målet.
Det är egentligen fantastiskt hur någonting som är så flyktigt kan sätta sig så djupt i min själ och vara en sådan längtan varje år, och kanske speciellt nu när vi gått in i den mörka årstiden.
Den första blicken av dessa fjällsidor varar kanske knappt en minut, om man håller hastighetsgränsen, sen är dom borta för att dyka upp igen längre fram på vägen. Men just denna minut är den speciella.
Tänker man sen efter hur många gånger jag passerat just denna plats så måste tiden jag fått under alla dessa år vara väldigt liten, kanske en timme totalt under snart 43 års tid. Ändå har dom gjort så starkt intryck på mig.
Jag kan bara finna två ord som passar in på detta, och det är längtan och kärlek.
Jag slås av tanken på hur både jag och världen runt omkring dom har förändrats genom åren. Också tankar på med hur många människor jag delat just den där stunden med, människor som har betytt och betyder mycket för mig, som min familj och fiskevänner. Jag har också vid några enstaka tillfällen i yngre år fått möta dom ensam tillsammans med min trotjänare då under många år, en orange volvo 142;a.
Fortfarande med samma mål, Ottsjö.
Tänk bara på musiken som spelats ur bilens högtalare, eller på vilka kläder jag haft på mig, hur modet sett ut.
Ändå så har Oviksfjällen legat där på samma sätt, lika inbjudande och välkomnande som alltid.
För mig är dom den välkomstdrink jag får när jag kommer tillbaka till Jämtland varje år, eller som en röst som svara när du kommer hem efter en dag på jobbet och ropar hallå i hallen och någon svarar glatt inifrån huset eller lägenheten. Det är samma värme, samma känsla som kommer över mig, jag är hemma.
Fiske då?
Ja till helgen vankas det glögg på stranden vid våra silvervatten. Ny tradition som är väldigt trevlig. Hoppas att öringen också känner för lite smak av glögg och pepparkaka. Och kanske avsluta med en rejäl tugga i våra kustwobblers.
Rapport kommer.
¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
söndag 6 december 2009
Gick återigen tomma hem.
Kameran på utlåning, mobilen kvar i bilen. Men vad gör det en sådan här dag.
2;a advent och återigen så regnar det över roslagen efter några dagar med minusgrader.
Klockan var strax före 08:00 när vi, jag, Mårtensson och Fluganberg landade ute vid kusten.
Krängde på mig vadare och jacka för att skydda mig från regnet, men vad gör det när vadarna läcker som ett såll.
Några timmar senar, blöt om foten bröt vi dagens fiske då parkeringen började bli allt för trång.
Det märks att vi är många som jagar silver så här års.
Det mest upphetsande för dagen var den tretåiga måsen som låg och segelflög strax ovanför dyningarna.
Mårtensson tyckte sig känna ett hugg men vi andra fick dra draget i botten för att få lite huggkänsla.
Väder och vind var annars riktigt bra för dom skygga öringarna men vad hjälpte det.
Nu laddas det om inför nästa helg, då vi kör vår nya tradition, strandlöggen.
Och kanske kanske kommer då äntligen årets första landade öring.
Nu väntar dagens familjeevenemang.
Konsert i Norrtälje, The Royal Ghost.
Såg premiären i våras och tyckte den var så pass bra att jag vill se den igen, nu med hela familjen.
2;a advent och återigen så regnar det över roslagen efter några dagar med minusgrader.
Klockan var strax före 08:00 när vi, jag, Mårtensson och Fluganberg landade ute vid kusten.
Krängde på mig vadare och jacka för att skydda mig från regnet, men vad gör det när vadarna läcker som ett såll.
Några timmar senar, blöt om foten bröt vi dagens fiske då parkeringen började bli allt för trång.
Det märks att vi är många som jagar silver så här års.
Det mest upphetsande för dagen var den tretåiga måsen som låg och segelflög strax ovanför dyningarna.
Mårtensson tyckte sig känna ett hugg men vi andra fick dra draget i botten för att få lite huggkänsla.
Väder och vind var annars riktigt bra för dom skygga öringarna men vad hjälpte det.
Nu laddas det om inför nästa helg, då vi kör vår nya tradition, strandlöggen.
Och kanske kanske kommer då äntligen årets första landade öring.
Nu väntar dagens familjeevenemang.
Konsert i Norrtälje, The Royal Ghost.
Såg premiären i våras och tyckte den var så pass bra att jag vill se den igen, nu med hela familjen.
fredag 4 december 2009
Återblick # 3
Dags för sista återblicken!
Tänkte idag avsluta med det som kanske ligger mig närmast om hjärtat när det gäller fisket, Flugfisket! Både här på hemmaplan men också Jämtlandsresorna.
Tänkte idag avsluta med det som kanske ligger mig närmast om hjärtat när det gäller fisket, Flugfisket! Både här på hemmaplan men också Jämtlandsresorna.
Flugfisket på hemmaplanÅret fiske inleddes ganska tidigt då jag begick en premiär för mig. Med flugspöt i handen klev jag ner i Norrtälje ån den 23 januari tillsamman med fluganberg. Några hugg blev resultatet, men skönt att årets fiske var igång. Och bättre kan det inte ha börjat än med flugspöt i handen.
Flugspöt fick sen ligga och vänta, men den 1;a maj åkte jag och fluganberg till Testeboån för att pröva lyckan. Vårflod gjorde det svårfiskat, men årets första lilla harr landades.
Fisket efter regnbåge startades också i början av maj. Och för mig blev det inte så många resor under året, men några bågar landades i alla fall under året.
Flugspöt fick sen ligga och vänta, men den 1;a maj åkte jag och fluganberg till Testeboån för att pröva lyckan. Vårflod gjorde det svårfiskat, men årets första lilla harr landades.
Fisket efter regnbåge startades också i början av maj. Och för mig blev det inte så många resor under året, men några bågar landades i alla fall under året.
Jämtland 1;a resan
Jag och killarna for iväg, tillsammans med Mårtensson och hans son redan i början av juni. Fisket var så där för oss. Toppen på den resan var mina två öringar på halvkilot och strax under kilot, fiskar jag tog en av våra sista kvällar i storån.
(Läs mer)
Flugbindar´n i slagläge på den plats vi båda nu längtar tillbaka till.
Jämtland 2;a resan
Årets andra resa i slutet på augusti, då jag och Mårtensson, Fluganberg och Granaten åter landade i ottsjö, på jakt efter storöringen. Några intensiva fiskedagar där jag också fick träff på ytterligare en fiskande vän från Åredalen, Lunkan, och tillsammans med honom och hans vän Stenhuggar´n fiskade vi av en fin del av en ström en stormig natt.
Det blev nu ingen storöring. Fluganberg landade vad som skulle bli resans största den stormiga natten, en öring på kring 0,7kg. Men vi hade flera fina kontakter med större fisk. Mårtensson tog också han en skaplig öring i min lilla favorit å.
(Läs mer)
Det var meningen att det skulle bli en jämtlands resa nr 3 också, men då hamna jag i sjuksängen tyvärr.Sen kan jag ju inte låta bli att visa er bilden av en brusande ström från västra jämtland.
Det är tydligen svårt för Vattenfall och alla deras "polare" Jämtkraft, Skelleftekraft, Eon mm att bestämma sig. Antingen så fyller dom upp så forsarna tystnar, eller så täpper dom till. Att släppa en del av vatten förbi är tydligen väldigt svårt. Att bygga vandringsvägar för fisk är också svårt, eller att sätta hinder som gör att Ålar, Smolt och annat vattenlevande inte tuggas till fiskleverolja redan i strömmen är tydligen också väldigt svårt.Men att investera i Kolkraftverk är tydligen väldigt lätt.
Att som Vattenfall eller någon av dom andra aktörerna på markanden påstå att man sysslar med miljövänlig och förnyelsebar energi anser jag vara, att på samma gång idiotförklara ett helt lands befolkning.
Varför tvingas inte Kraftbolagen in i något liknande som Svenska Spel gör självmant?
Där går en stor summa pengar av den årligen vinsten tillbaka till riksidrottsförbundet för att ge stöd åt utveckling inom idrottsrörelsen.
Om kraftbolagen bara skulle låta 5% av sin vinst " gå tillbaka" skulle det ge en stor summa pengar, som i sin tur skulle kunna investeras i något som dom själva tydligen är helt okapabla till att göra, nämnligen förnyelsebara resurser.
¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)